Ytterligare 100 sidor lästa ur "De apatiska - om makt, myter och manipulation" av Gellert Tamas. Jag kan nu mycket oroligt konstatera att flera politiker, kanske främst kvinnor som lyfts fram i ärenden kring avvisningar, de apatiska flyktingbarnen och svensk flyktingpolitik under 1990- samt 2000-talet har gått från att vara extremt humanitärt engagerade i flyktingbarnen och dessa familjer, till att när sedan makten lockar dem byta skepnad och bli barnens fiende. Jag syftar här bland annat på psykologen Marie Hessle som i början av sin karriär beskrivs i boken av sina gamla bekanta och kollegor som som en mycket engagerad person som alltid stod på barnens sida och kämpade för deras sak, nästan på ett för personligt plan. Marie Hessle som flera år senare helt skulle ha bytt åsikt och anklaga i stort sätt alla flyktingbarn, speciellt ensamkommande barn för att vara lögnare och hitta på historier som inte var sanna. Ofta menar hon på uppdrag av sina föräldrar som då på något sätt skulle kunna utnyttja barnets "nya liv" i Sverige och på så sätt kunna komma efter för att få asyl, så kallade "ankarbarn". Vilket inte ens fungerar rent lagmässigt, föräldrarna har ingen laglig rätt att komma efter sitt barn på det sättet. Föräldrarna utmålades på Migrationsverket som beräknande elaka människor som utnyttjar sina barn, och barnen ljuger, "...alla ungarna ljög och att det var lika bra att jag insåg det på en gång! " som den nyanställde Monica Brendler fick höra av sin arbetskamrater under sin första tid på Migrationsverket.
Marie Hessle satt under en tid på två helt olika stolar, en som anställd av BUP samtidigt som hon nu arbetade som psykologkonsult åt Migrationsverket. Hon omfattades alltså av Migrationsverkets upplysningsplikt samtidigt som hon som BUP- psykolog hade tystnadsplikt gentemot Migrationsverket.
Hessle förändrade attityd bit för bit, hon gick från att vara humanitär till att på allvar anklaga flyktingar för lycksökeri eller anklaga dem för att vara lögnare. Hon firade med champange på Migrationsverket med sina kollegor när en apatisk pojke från Ryssland med familj blev utvisade utan något hem att komma tilbaka till.
Fall efter fall beskrivs i boken om polisen brutalitet i avvisningsärenden. Apatiska barn som kedjas fast med handbojor utan att få vara nära sina föräldrar, apatiska barn som sätts i förvar i en cell utan sin familj för att "risken att fly" är för stor... hur nu en apatisk, livlös liten flicka ska kunna fly. Detta är bara ett axplock av det som berättas.
Vad är det då som får en människa att förändras så grovt, från humanitärer till rent ondskefulla, hatiska människor? Är det något sorts maktspel allt handlar om, eller vad bottnar det i? Jag blir rädd och äcklad när jag märker att det är sådana människor som ges behörighet till att besluta om flyktingarnas öde. Det är så skrämmande att höra och läsa om hur dem bryts ner, bit för bit. Till slut finns inget kvar av dem... och då skickas dem brutalt tillbaka, till ingenting.
