Pjäs inspirerad av "De apatiska"!

Jonas Hassen Khemiri har gjort en pjäs inspirerad av boken "De apatiska" av Gellert Tamas!

APATISKA FÖR NYBÖRJARE

Välkommen in i en manipulationsmaskin där sanningen vänds ut och in.

Vad är en sanning? Hur kan man veta vem som står bakom ett budskap? Vad säger ryktesspridning om våra innersta, mest förbjudna åsikter? Vem har makten över vårt gemensamma minne?

I ett flöde av absurda och komiska situationer får vi följa ”Utredarens” jakt på vad som hände med de apatiska flyktingbarnen i mitten av 00-talet. Skulden bollas fram och tillbaka mellan en familj, en tjänsteman och en politiker, allt medan verkligheten bit för bit krackelerar till något oigenkännligt. I denna svarta komedi, full av tempoväxlingar, kastas sex skådespelare mellan 34 olika roller. Här finns en reklamfilm från Folkteatern, här en reklamfilm från Riksteatern.

Inspirerad av Gellert Tamas bok "De apatiska".
Premiär på Folkteatern i Göteborg 17 september 2011, därefter Sverigeturné med Riksteatern.

I mitten av 00-talet insjuknade ett stort antal barn i Sverige. De slutade äta och dricka, de förlorade kontakten med omvärlden, de blev apatiska. Gemensamt för barnen var att deras föräldrar var flyktingar som antingen väntade på eller redan hade fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Vad var det som hände egentligen?

Av: Jonas Hassen Khemiri
Regi: Nina Wester
Scenografi och kostym: Lisa Hjertén
Ljusdesign: Peter Weicht
Videoprojektion: Ludde Falk
Mask: Lars Carlsson och Linda Bill
Musik: Rebekka Karijord

Medverkande: Lars Magnus Larsson, Cecilia Milocco, Shebly Niavarani, Jonas Sjöqvist, Ulla Svedin och Natalie Sundelin (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö).

Info in English

http://www.khemiri.se/pjaser/apatiska-for-nyborjare

Ny konst på väg...

Målar för tillfället på en serie tavlor i olja eftersom jag inte kan arbeta i keramik just nu (brist på ugn och ekonomi för den dyra elen). Inspirationen hämtar jag från de böcker jag läst den senaste tiden, kanske främst dem där flykten är väl beskriven  och skildras i olika miljöer i olika länder men nästan alltid med samma inslag av rädsla, hopp, hopplöshet och ovisshet, planering, hunger, vandring. Från extrem hetta i Afrikas öknen till extrem kyla i Himalayas bergstoppar. Att klara av en sådan otrolig utmaning är för mig otroligt inspirerande och föder konstnärliga ideér som jag måste uttrycka. En önskan är att fortsätta utveckla mosaikkonsten till en ny nivå. Vi får se när jag kan förverkliga den tanken!

Bilder kommer när kameran är lagad eller utbytt.

John Ausonius - Lasermannen

"De apatiska - om makt myter och manipulation", "Sverige Sverige fosterland - om ungdom identitet och främlingskap" och nu senast "Lasermannen - en berättelse om Sverige, det är dem tre böcker jag läst under en period. Alla är dem skrivna av Gellert Tamas, svensk/ungersk journalist och författare. Han har på kort tid blivit min favoritförfattare. Noggrann research i politik, myndigheter och det polisiära arbetet blandat med ett berättande som påminner om en deckare gör att jag inte kan lägga ifrån mig hans böcker. Jag lär mig saker jag aldrig trodde jag skulle lära mig när jag först öppnar boken, saker som gör att bit för bit faller på plats för mig i min jakt på djupare kunskap kring flyktingfrågor, rasism och utanförskap.

Eftersom jag bara var en liten flicka i början av 90-talet när lasermannen härjade i Stockholm och rasismen och det rasistiska våldet hade sin glansperiod i Sverige så var det oftast något som passerade förbi mitt medvetande. Lasermannen har snarare mer varit ett begrepp än en person för mig tidigare. Lasermannen var lika med något riktigt ont som hänsynslöst sköt ner människor med utländskt utseende. En galning. Det var vad jag då visste. Nu vet jag hur hans uppväxt såg ut, vad som delvis formade honom till den han blev och hur en psykiskt störd människa kan fungera. Jag vet nu att John Ausonius - lasermannen dessutom utöver ca 9 mordförsök även utförde nästan 20 bankrån under samma period. Hur han nu lyckades med detta... han hade väl lika mycket tur som polisen hade när en fiskare fiskade upp hans vapen från lidingöbron och dem steg för steg  närmade sig det slutgiltiga gripandet.

Och för en tid sedan härjade han igen... eller ja inte John Ausonius utan en annan laserman, nämligen Peter Mangs som också roade sig med att skjuta på dem som han ansåg var invandrare. Historien repeterar sig själv, Ny demokrati hette det då idag heter det Sverigedemokraterna, det parti som främst representerar främlingsfientlighet och islamofobi i Sveriges riksdag och precis som Ausonius hakade på den trenden på 90-talet hakade Mangs på nästa våg. Som väl är lärde man sig antagligen en del av gripandet av Ausonius vilket ledde till att gripandet av Mangs gick relativt snabbt om jag inte minns fel? Dock vet jag inte vilket Sverige minns bäst så här i efterhand när det kommer till Mangs... den nya lasermannen eller youtubefenomenet laserturken med den sterotypa invandrarkillen Fadi från Libanon som körde runt i sin bil i Rosengård och letade efter honom. Men skrämmande är det, att det kan slå över så fullständigt hos en person att han börjar begå sådana kallblodiga mordförsök på en specifik grupp människor i samhället för att "skrämma bort dem" från vårt land. Bara vetskapen om att om du har svart hårt och lite mörkare hy så riskerar du att få ett skott i huvudet på vägen hem, måste vara extremt obehagligt, överhängande och kränkande. Ingen gick säker. Och slumpen avgjorde många gånger.

En av dem viktigare insikterna jag fick av läsningen är den kategorisering som flera av lasermannens offer pratar om. Under den här tiden i Sverige blev ordet invandrare endast förknippat med brottslighet, ekonomiska problem och något främmande som endast var en last för samhället (Och därav Ausonius hat mot dem). Ett av offren hade rötter från olika länder bland annat chile, men hade bott i Sverige hela sitt liv, hade också svenska rötter, var välutbildad och såg sig själv i stort sett som svensk, medan han i medierna beskrevs som "en invandrare från Chile". Denna kategorisering gjorde honom förbannad och det tog ett tag innan han ens förstod att det var honom alla pratade om. Han ville inte bli förknippad med ordet, det ord som under den här tiden i Sverige förknippades med ett antal självklara epitet mycket tack vare främst kvällspressens rubriker och artiklar.

Jag vet inte riktigt om jag ser någon skilllnad idag...? Vad har ordet invandrare för laddning idag? Visst, vi har inte ett attentat i veckan mot fyktingförläggningar längre men enligt min mening är det precis samma uppfattning som finns idag bland många svenskar. Det är vi och dem, vi ska inte blanda oss för mycket, nej då. Då vet man aldrig vad som kan hända!! Lite komiskt i det hemska är att när alla invandrarorganisationer i Sverige ville uppmana alla invandrade svenskar till strejk för att protestera mot våldet och det faktum att en galning fortfarande fritt kunde gå och skjuta ner folk, så kom varningar om hur det skulle påverka landet under den tiden eftersom så många av dem drev företag av olika slag eller faktiskt var anställda inom exempelvis kollektivtrafiken. Alla dessa invandrare som bara var en last för samhället såg ju faktiskt också till att samhället rullade på i rätt riktning, hör och häpna!

För dem som vill lyssna på Gellert Tamas finns här en länk till hans sommarprogram från 2006 i P1

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3421&grupp=7163&artikel=869937

Från humanister till sadister?

Ytterligare 100 sidor lästa ur "De apatiska - om makt, myter och manipulation" av Gellert Tamas. Jag kan nu mycket oroligt konstatera att flera politiker, kanske främst kvinnor som lyfts fram i ärenden kring avvisningar, de apatiska flyktingbarnen och svensk flyktingpolitik under 1990- samt 2000-talet har gått från att vara extremt humanitärt engagerade i flyktingbarnen och dessa familjer, till att när sedan makten lockar dem byta skepnad och bli barnens fiende. Jag syftar här bland annat på psykologen Marie Hessle som i början av sin karriär beskrivs i boken av sina gamla bekanta och kollegor som som en mycket engagerad person som alltid stod på barnens sida och kämpade för deras sak, nästan på ett för personligt plan. Marie Hessle som flera år senare helt skulle ha bytt åsikt och anklaga i stort sätt alla flyktingbarn, speciellt ensamkommande barn för att vara lögnare och hitta på historier som inte var sanna. Ofta menar hon  på uppdrag av sina föräldrar som då på något sätt skulle kunna utnyttja barnets "nya liv" i Sverige och på så sätt kunna komma efter för att få asyl, så kallade "ankarbarn". Vilket inte ens fungerar rent lagmässigt, föräldrarna har ingen laglig rätt att komma efter sitt barn på det sättet. Föräldrarna utmålades på Migrationsverket som beräknande elaka människor som utnyttjar sina barn, och barnen ljuger, "...alla ungarna ljög och att det var lika bra att jag insåg det på en gång! " som den nyanställde Monica Brendler fick höra av sin arbetskamrater under sin första tid på Migrationsverket.

Marie Hessle satt under en tid på två helt olika stolar, en som anställd av BUP samtidigt som hon nu arbetade som psykologkonsult åt Migrationsverket. Hon omfattades alltså av Migrationsverkets upplysningsplikt samtidigt som hon som BUP- psykolog hade tystnadsplikt gentemot Migrationsverket.

Hessle förändrade attityd bit för bit, hon gick från att vara humanitär till att på allvar anklaga flyktingar för lycksökeri eller anklaga dem för att vara lögnare. Hon firade med champange på Migrationsverket med sina kollegor när en apatisk pojke från Ryssland med familj blev utvisade utan något hem att komma tilbaka till.

Fall efter fall beskrivs i boken om polisen brutalitet i avvisningsärenden. Apatiska barn som kedjas fast med handbojor utan att få vara nära sina föräldrar, apatiska barn som sätts i förvar i en cell utan sin familj för att "risken att fly" är för stor... hur nu en apatisk, livlös liten flicka ska kunna fly.  Detta är bara ett axplock av det som berättas.

Vad är det då som får en människa att förändras så grovt, från humanitärer till rent ondskefulla, hatiska människor? Är det något sorts maktspel allt handlar om, eller vad bottnar det i? Jag blir rädd och äcklad när jag märker att det är sådana människor som ges behörighet till att besluta om flyktingarnas öde. Det är så skrämmande att höra och läsa om hur dem bryts ner, bit för bit. Till slut finns inget kvar av dem... och då skickas dem brutalt tillbaka, till ingenting.

"De apatiska"

Läser just nu: "De apatiska - om makt, myter och manipulation" av Gellert Tamas.... Har bara läst 50 sidor och är redan så äcklad av hur Sveriges myndigheter, tjänstemän och poliser behandlade dessa stackars barn. Kallade dem för lögnare och simulanter, deras föräldrar för brottslingar som förgiftar sina barn och HELT känslokallt och våldsamt kastar ut dem ur vårt land och sedan firar med champange på migrationsverket... det är knappt så jag vågar läsa vidare men ser det som min plikt att göra det och få hela historien upprepad och förklarad för mig, hur förbannad och äcklad jag än blir. Sanningen måste föras vidare.... må dessa och alla andra små barnasjälar någon gång läka från sina trauman. Insha´Allah....

                               

"Gellert Tamas om SD, Breivik och lasermannen - 20 år efter Ausonius första skott"

http://www.aftonbladet.se/kultur/article13411705.ab

"Sluten avdelning" svt

Gripande och prisbelönad dokumentärserie i två delar om personer med svåra psykiska problem som vårdas på en sluten avdelning i Stockholm. Några av dessa människor är eller har varit asylsökande i Sverige.

http://svtplay.se/v/2470823/dokumentarfilm/sluten_avdelning__del_1_av_2