"The Forgotten" samt projektuppdatering

Snart ska jag påbörja den sista mosaiken med namnet ovan. Därmed kommer jag arbeta parallellt med dem två tavlorna som är kvar samt skrivandet av projektrapporten. Den första väntar fortfarande på fogmassa.
 Här nedan kan ni först se den ritade mallen för "The forgotten" men även läsa en liten sammanfattning kring vad jag anser att mitt projekt handlar om samt vad det är som egentligen skall bedömmas när det är dags för offentliggörande samt examination, en uppgift vi fick av vår lärare att skriva ner i ord till nästa gruppträff med klassen.

Tanken med denna sista mosaik är att först och främst leka lite mer med linjer och skuggor (enligt senaste samtalet med handledaren) men eftersom jag fortfarande vill behålla själva grunden i den stil jag valt så har jag ändå försök hålla mig inom samma uttryck när jag skissat och funderat. Cirkeln är en symbol som förkommer i alla tre tavlorna, mest för att jag tycker om formen. Höghusen ni ser nedan kommer att ha varsin färg, alltså tre färger totalt på husen. Resten har jag inte färgbestämt ännu. Jag hade gärna gjort pojken i vitt, men alla linjer och konturer kommer att försvinna då och hela bilden tappar mening. Detta tåls att fundera på. Mosaikbitarna kommer även att vara i mindre format i denna mosaik men ha samma form som i dem andra tavlorna.

Vad är masterprojektet egentligen?

Nu börjar vi närma oss slutet på utbildningen och slutet på våra projekt. Vi måste nu ställa oss frågan vad är det egentligen som vi håller på med? Vad är det jag kommer att visa fram och vad är det som skall bedömas? Har jag nått mina mål?

Jag gick tillbaka till min projektansökan som skrevs i början på år 2010 och jag finner att jag har hållit mig på banan ganska bra vad det gäller projektets innehåll och syfte. Så här lät det i min projektansökan 2010:

 ”Det som kommer att ligga till grund för mitt kommande projektarbete på 60 hp inom masterprogrammet i Konstnärlig gestaltning vid Linköpings universitet är mina tidigare erfarenheter samt utbildning inom bild, konsthantverk och keramik. Projektet kommer att bestå av en praktisk del inom mitt material samt en mer vetenskaplig del där jag fördjupar mig inom historik och relevanta områden som berör mitt val av område och tema. Syftet med projektet är att utveckla mina konstnärliga färdigheter och att ta dem till en ny nivå vad det gäller att behärska en ny teknik samt mitt sinne för form, färg och färgskalor. I och med min fördjupning inom valt område öppnas även nya dörrar inför att exempelvis arbeta med offentlig utsmyckning i framtiden, något som kan komma att bli nödvändigt för min försörjning vid sidan av mina andra pågående projekt. En önskan, ett mål och ett måste med detta skapande arbete är också att infiltrera ett budskap i mina verk när jag utvecklats så pass mycket att detta blir tekniskt möjligt. Mina skildringar av samhällets uppbyggnad, och av människors livsöden, deras styrkor och svagheter är något jag brinner för. Endast ett ansiktsuttryck kan säga så mycket men ändå vet vi inget om vad som pågår bakom ytan. Några ämnen som ligger mig nära om hjärtat är utanförskap, sorg, lidande, inre demoner och hur olika människor med traumatiska upplevelser bearbetar dessa samt hur det påverkar deras dagliga liv. Detta är något jag skulle vilja skildra genom mitt konstnärliga arbete, vilket då också får bli mitt syfte.”

I början av projektets utformning hade jag en grund att stå på som keramiker och konsthantverkare, jag hade ett genuint intresse för tekniken mosaik som ännu var ganska outvecklat i praktiken. Jag hade en känsla och något inom mig som ville göra dem svagas röster hörda. Denna känsla har funnits med mig under många, många år men tidigare har jag aldrig riktigt ägnat ett helt projekt åt att fördjupa mig inom exakt vad det är jag brinner mest för, samt hur jag skulle kunna gestalta detta. Som man även kan se i den citerade texten ovan från min projektansökan så finns det några områden och ämnen som berör mig mest och till slut avgränsade jag mig och hamnade mitt i kaoset av att vara en flykting på väg bort från en ständig hotbild på väg mot ett nytt land. Ett stort, allvarligt och inte minst aktuellt ämne med många nyanser, men det som är mest påtagligt och allmängiltigt är känslan av att vara jagad, förföljd och att leva i hemlighet. Många flyktingar måste leva i hemlighet av olika orsaker och samtidigt som kampen för ett nytt och förhoppningsvis tryggare liv börjar så måste även andra känslor och traumatiska upplevelser bearbetas i samband med detta, ofta helt utan stöd från någon som förstår dig och din situation. Om du lyckas att komma så långt som till Sverige så kastas du in i en ny form av samhälle med ett nordiskt klimat, människor som kanske inte tänker som du eller som delar din religion och världssyn, finns även dem som inte accepterar den alls och som anser att du inte ens bör få vara i detta land. Hur hanterar man detta? Hur kan det påverka ett barn som måste växa upp i ett sådant samhälle?

En flyktings känslor och upplevelser är det som jag gestaltar i detta projekt. Arbetsnamnet för projektet är ”Splittrade ögonblick” och redan här är tanken att något skall tändas till i åskådarens hjärta och hjärna och koppla ihop tekniken mosaik med den splittrade tillvaro en flykting kan tvingas leva i.

Tekniken -

”Till en början vill jag fördjupa mig inom bildmosaik där syftet är att efterlikna måleriet och studera dess uppbyggnad, teknik, komposition och budskap. Ur detta experimentella arbete hoppas jag sedan på att nya idéer kommer att födas till eventuella framtida produkter eller idéer om hur jag skulle kunna få användning av denna teknik i min framtida konstnärs/konsthantverksroll.”

När jag påbörjade detta projekt fanns en beundran för den mosaikteknik som tydligt och detaljerat skildrade ett motiv, exempelvis dem verk som hittats i Pompeji. Jag tänkte mig från början arbeta på detta sätt med fotografier som redan fanns. Efter hand som tiden passerade och jag experimenterade mig fram så fann jag att detta kommer att bli alldeles för tidskrävande och svårt för mig att genomföra inom tidsramen för projektet. Dessutom så tappade jag lite av det konstnärliga arbete som jag vill hålla på med, nämligen att arbeta med mina egna motiv och med min egen fantasi. Därför gick det hela över till att jag valde en form av mosaikbitar att jobba med, nämligen den oregelbundna slumpmässiga varianten som skapas genom att jag slår sönder stora glaserade plattor med hammare. Storleken på dessa kan variera beroende på hur jag arbetar med motivet men syftet är att få någon sorts samhörighet och liknande uttryck i dem tre verk jag skall ha med i offentliggörandet. Dessutom så får tavlan ett mycket mer ”splittrat” uttryck när man använder sig av den formen på bitarna till skillnad från när man använder sig av kubmosaik. Jag vill ju att det i stort sett ska se ut som att man slagit en hammare mitt i bilden och krossat den. Det som dock fortfarande lever kvar från mina tankar i projektansökan är viljan att efterlikna måleriet, men inte det detaljerade exakta måleriet utan det mer stillistiska. Jag vill i dessa mosaikverk även jobba med ganska starka färger och kontraster och som jag tidigare beskrivit för dem som kritiserat ”det vackra” i mina tavlor så vill jag inte gestalta mörker med just ”mörker” utan med färg!

Offentliggörande -

När det väl är dags för offentliggörandet på Verkstad i Norrköping kommer dessa tre verk att förstärkas med andra installationer på plats. Just Verkstad tror jag passar perfekt för mig som lokal då den har den där lite ruffiga, betong/ industri – looken.

Tanken är att dem tre tavlorna (100 cm x 60 cm st) skall hängas på väggen och vara själva mittpunkten för offentliggörandet, sedan har jag även en tanke på att arbeta med just betong och gjuta tre stora halvdjupa betongfat som skall fyllas (eller iallafall delvis fyllas) med mosaikbitar i olika färger. Dessa fat vill jag på något sätt placera på golvet i anslutning till tavlorna på väggen, och kring faten också på golvet vill jag fästa plottertexter i form av dikter skrivna av flyktingbarn från boken: Ge mig hopp ge mig liv – Dikter av flyktingbarn som gömmer sig, av Siv Widerberg. (Kontakt med Siv skall tas omgående för att höra om möjligheten finns).

Tankar finns även kring att vid offentliggörandet på något sätt visa på mina inspirationskällor i bildform utan att det stör resten av ”montern” och helheten.

Vad skall bedömas?

Det som i slutändan skall bedömas för min examination bör således vara min förmåga att gestalta det som syftet är att gestalta. Man skall även titta på vilken relevans projektet och resultatet har för likasinnade och för omvärlden. Tillför jag något till debatten och till befolkningen som skall ta del av projektet?

"The Separation"

Igår kväll blev en av tavlorna klara, har bestämt mig för att ha ett engelskt namn på varje tavla för att vara lite internationell ;-). Den första heter då alltså "The Separation". Har också bestämt att det inte blir någon röd fogmassa på denna bild utan vit, och jag tänker hålla mig till vitt på dem alla. Känner att det blir lite för mycket med rött på något sätt, vill ju att det ska se ganska avskalat ut och inte rörigt. I vilket fall så är fogmassan slut här hemma så jag får vänta med att helt slutföra den senaste. Fortsätter istället med bakgrunden på "The Journey"...

Alla tavlorna kommer att ha måttet 100 cm x 61 cm

Här kommer bild på "Separation"
Dock måste dem egentligen ses i verkligheten för att dem ska komma till sin rätt.
Offentliggörandet kommer att ske någonstans runt den 26 maj i Norrköping.

Synpunkter på uttrycket??? Dela gärna med dig!

Kan svenskheten ta slut?

Igår lördag var jag på Länsmuseet i Östergötland för att kolla in utställningen "Kan svenskheten ta slut?". Jag tycker att det temat knyter an ganska bra till mitt projekt i vissa avseenden. Jag har ju funderat en del kring vad det är som gör att så många svenskar har så svårt att acceptera främlingar eller förändring över huvud taget och hur detta påverkar dem flyktingar som kommer hit. Jag skrev i tidigare inlägg om det som pågick i Sjöbo på 1980-talet och om politiker som pratade om att "bevara Sverige svenskt" och "bevara fosterlandet".

Själva utställningen i sin helhet var ganska ful och tråkig enligt min mening. Den kändes ganska snabbt och hafsigt ihopsatt. Men det fanns många citat och texter som var intressanta och som gav mig lite mer svar på mina funderingar kring den svenska mentaliteten som finns idag och hur den egentligen uppstått?

Texten ovan från utställningen lyder: "Svenskarna äro ett ädelt rasfolk, av välboren stam i biologisk mening. Härför må vi vara tacksamma, ty det är endast ett mindre antal folk i världen, som i detta hänseende äro lika gynnsamt ställda som vi." Herman Lundborg, chef för Statens institut för Rasbiologi, i skriften Rasbiologi och rashygien, 1914.

Bara den reflektionen eller vad man ska kalla det (för det kan knappast kallas forskning), känns ganska skrämmande. Med andra ord "Vi är bättre än dem, vi är mer värda än någon annan."

Texten ovan lyder: " I nationalismens gåtfulla inre finns en känsla av lojalitet och sammanhållning som många föraktar och andra är beredda att dö för ". Hettne, Sörlin Och Östergård i boken Den globala nationalismen.

Saken är bara den att jag har inte något emot nationalism i sin ursprungliga bemärklese, man kan vara stolt och hylla sin egen kultur och historia utan att vara rasist eller främlingsfientlig. Jag tvivlar dock på att den genomsnittlige svensken skulle "dö för sitt land", det finns inte tillräckligt med passion för ett sådant ställningstagande. Den svenska nationalismen verkar också till stor del ha passerat gränsen och övergått till ren rasism där man buntar ihop olika folkslag och ser dem alla som sämre än oss själva, som våldsammare än oss, som farligare än oss, som dummare än oss.

Ett främlingsfientligt parti finns idag (åter igen) i riksdagen och senast jag hörde något om opinionsmätningar så låg dem nu långt före exempelvis Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Det är alltså bevisat att en stor del av Sveriges befolkning står bakom och sympatiserar med dem åsikter och den politik som Sverigedemokraterna står för. Och det är ingen hemlighet, det står rakt upp och ner på deras egen hemsida vad det är dem står för och vad det är dem vill förmedla och lära ut till kommande generationer. Dem skyller problemen på den invandrade individen, det är dig det är fel på. Så länge du inte kan anpassa dig och vara som vi så kommer vi inte att acceptera dig. Brottsligheten i Sverige beror till största delen på DIG. Nu tar jag i när jag skriver för att när man väl läser något som kommer från Sverigedemokraterna så är det ändå ganska inlindat i fina meningar, med en bakomliggande mening och sanning som är riktigt avskyvärd och som tyvärr sprider sig som en löpeld när det väl fått fäste.

Som avslutning vill jag säga att den här känslan av "lojalitet och sammanhållning" citerat ovanifrån, inte är det som existerar i dagens svenska samhälle där SD fått starkast fäste. Det är snarare mobbning och utfrysning på högsta nivå. Alltså svensk lojalitet och sammanhållning = främlingsfientlighet, och vi behöver ett uppvaknande innan det är för sent.

Men vem bryr sig, egentligen? Så länge jag får min fikapaus när jag vill och min tacobuffé på fredagskvällen framför let´s dance. För det är väl så att taco nästan har blivit en svensk tradition? Och taco kommer ju för övrigt från...ja just det, landet Mexico. Men det har nog dem flesta glömt bort när det är dags för att äta, likaså sverigedemokraten.

 (OBS jag erkänner, jag älskar tacos)

Tankar....

Den skånska kommunen Sjöbo har några gånger nämnts i denna blogg. P3 har år 2010 gjort en dokumentär om den folkomröstning som gjordes år 1988 kring om kommunen skulle ta emot 15-25 flyktingar eller inte.

Programmet finns länkat till nedan och även till höger i spalten "inspirerande radioprogram".

Vad är det som pågår och pågick bakom pannbenet på många svenskar när man demonstrerar och kämpar så hårt för att "bevara Sverige svenskt" och uttrycker sin rädsla för "dem våldsamma utlänningarna"?
Centerpolitikern Sven-Olle Olsson som låg i spetsen för hela omröstningen 1988 menade på att "snart kommer svensken inte att vara blond och blåögd längre, och vad kommer detta leda till för våra barn och barnbarn?"
Det uttrycks i denna dokumentär ett sådant hat och en främlingsfientlighet utan gränser från majoriteten av befolkningen i Sjöbo, nära 70%, och jag kan inte annat än fråga mig varför? Varför, hur har detta uppstått? En sorts besatthet av att bevara "fosterlandet" som det en gång alltid varit verkar vara genomgående för dem politiker och den befolkning som då var emot detta förslag. Citerar här nu från tidigare inlägg (Sverige vs Kanada) och ”The Act for the Preservation and Enhancement of Multiculturalism in Canada”, från år 1988.

"Där fastslogs invandrares rätt att behålla och utveckla sina kulturella särdrag. Integration, förklarar Howard Duncan, gjordes lika med deltagande – inte med att bli ”kanadensare”. Det behövs inget särskilt regelverk för invandrare, man behöver inte ta seden dit man kommer, det enda som gäller är att ta lagen dit man kommer.
Medan Kanada har välkomnat invandrare, och slagit fast att landet gärna ser att de söker medborgarskap – med turban eller utan, har EU-länder ofta betraktat invandring som något preliminärt."

"Howard Duncan, chef vid The Metropolis Project – ett kanadensiskt forskningsinstitut som studerar migration och integration – har deltagit både i boken och i seminariet. Han konstaterar att Europas länder utgår från nationalstatsbygget medan kanadensarnas identitet bygger på föreställningen att vara en invandrarnation. "

Jag känner att jag gång på gång måste ta upp detta då jag finner det så skrämmande att det är ett sådant land som Sverige som traumatiserade flyktingar ska komma till. Flyktingar som har en bild av att Sverige är ett bra land där dem kan komma att få känna trygghet och starta ett nytt liv. Men sanningen är att en stor del av befolkningen inte alls vill ha dem här. Och inte är det någon skillnad i dagens Sverige.
Man pratar om "högervågen genom Europa" just nu, i en tid då enorma mängder med flyktingar strömmar in från olika länder som just nu upplever oroligheter.

Dem människor som flyr tar ett svårt beslut, ett beslut att lämna för att inte bli dödad, torterad eller förföljd och trakasserad. Man tar ett beslut för sig själv och kanske framför allt för sin familj och man beger sig på en riskfylld resa mot ett bättre liv. Och vad fokuserar befolkningen på i det land som dem till slut kommer till? Jo, vi fokuserar på att det kommer en främling hit, inte på varför eller vilken historia dem bär på. Troligen till stor del på grund av att vi är ett ganska priviligerat folk som inte upplevt ett krig sedan 1814 och därmed verkar helt ha tappat bort alla känslor av empati eller medmänsklighet.

I dokumentären om Sjöbo får vi dock även höra röster från människor där som var starkt emot detta uppror och som även aktivt kämpade emot, dock utan gehör. Och jag vill även passa på att säga att jag vet att det så klart även finns sådana själar i detta land och tack och lov för det! Frågan är nu vilka röster som är starkast?


Bilden nedan är den bild som gett inspiration till näst kommande mosaik. Framför allt pojken med händerna framför ögonen kommer att ha huvudrollen i min tolkning. Har tvingat mig själv att skissa lite på den i tusch.
Imorgon blir det glasering av plattor till bakgrunden för dem andra två pågående verken.

Segregation and racism must go!!!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2519&artikel=3640190

"Migrationsminister Tobias Billström hade fel"

Citerar nedan från Sveriges Radios hemsida angående debatten om gatumusikanter i Sverige invandrade från andra länder.


"Polisen gav fel information om de tiggare, främst romer, som avvisades från Stockholm förra året. Vår granskning av polisens egen dokumentation visar att de flesta var gatumusiker och polisens uttalande om att de varit aggressiva stämmer inte. 

 

Reportrar Daniel Värjö och Daniel Velasco intervjuar saxofonisten Andrey från Bulgarien, Ingemo Melin Olsson vid Stockholmspolisen och Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

 

Jag öppnade mitt instrument och började spela, säger saxofonisten Andrey från Bulgarien, som var en av dem som avvisades. Efter två minuter kommer en kvinna och en man. Hej! Polis! Stopp!

När Andrey och hans bror spelade på gatan i Stockholm i somras kom polisen. Att de spelat på gatan med öppna fodral var den enda anledningen till att de avvisades och fick sitta inlåsta i förvar i nästan två veckor innan de sattes på ett flyg till Bulgarien.
I somras väckte det stor debatt när vi avslöjade att Stockholmspolisen hade avvisat ett antal romska tiggare. De hade avvisats trots att tiggeri inte är olagligt och trots att de var EU-medborgare och har rätt att vara i Sverige.
Men kommissarie Sven-Åke Eriksson, vid gränspolisen i Stockholm, sa då att de som avvisats inte bara hade tiggt, utan att det krävts mer för att de skulle avvisas.
– Att man utger sig för att vara handikappad har hänt. Det ska vara någonting mer än att man bara står med handen. En del går till exempel och delar ut lappar på tågen och när passagerarna inte lämnar något bidrag, så blir personen aggressiv och går på personen, och det är förkastligt.
Vi har gått igenom alla 45 fall där Stockholmpolisen har avvisat på grund av så kallat "tiggeri" och "dagdriveri" förra året. Vi har läst all polisens dokumentation och inte i något fall finns uppgifter om att personerna skulle ha varit "aggressiva" eller "gått på folk". Fyra personer har haft kryckor, men ingenstans i polisens dokumentation framgår det om de har haft behov av kryckorna eller inte.
De flesta, 28 av 45, avvisades, precis som Andrey, efter att ha spelat musik på gator och torg.
Sven-Åke Eriksson vill inte kommentera det här idag. Hans kollega Ingemo Melin Olsson medger att de avvisat personer enbart för att de tiggt och spelat.
– De har tiggt. Instrumentet är ett verktyg för att få ihop mer pengar. Det är bara ett verktyg för tiggeri, istället för den vädjande blicken.

Gränspolisen hänvisar till ett uttalande i ett förarbete från 1954. Där står att det är angeläget att hindra utlänningar att komma in i landet "för att här ägna sig åt dagdriveri".
Stockholmspolisen fick i somras stöd av migrationsminister Tobias Billström för avvisningarna. Men Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, är starkt kritisk och tycker att avvisningarna strider mot EU-direktiven.

– Effekten av vad de gör drabbar utsatta människor redan, utan att det egentligen finns en laglig grund för det. Det är det som är anmärkningsvärt. Det är en direkt kränkning av EU-bestämmelser. Det finns ingen laglig grund i Sverige för ett sådant agerande.
Migrationsminister Tobias Billström avböjer att kommentera det här nu och länspolismästare Carin Götblad hänvisar till en pågående JO-utredning."


Nej men ser man på!

"Migrationsminister Tobias Billström hade fel"


"De flesta som avvisades förra året var i själva verket gatumusikanter och ingen av dem hade varit "aggressiv" vilket polisen hävdade förra året.
Det visar Ekots granskning.
– Det är inte bra att vi har en minister som kastar sig in i debatten på det här sättet och som inte ger korrekt information om det gällande läget, särskilt när det finns misstänksamhet och en pyrande antiziganism i vårt samhälle, säger Thomas Hammarberg.
I somras avslöjade vi att Stockholmspolisen avvisat romer från Rumänien och Bulgarien med motiveringen att de ägnat sig åt "tiggeri" och "dagdriveri".
Avvisningarna gjordes trots att tiggeri inte är olagligt i Sverige och trots att EU-medborgare har rätt att vara här i tre månader.
Migrationsminister Tobias Billström försvarade stockholmspolisens avvisningar.
Så här sa han i P1-morgon då.
– Jag tycker att det finns ett problem om man börjar bortse från hur utlänningslagen är konstruerad. Den säger väldigt tydligt att man ska ha sin försörjning ordnad på ett ärligt sätt och att tigga sig fram är inte ärligt.
Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, tycker att Tobias Billströms uttalande var fel.
– Det är inte ett korrekt uttalande. Om det är ett missförstånd, medvetet eller omedvetet av de gällande bestämmelserna inom EU.
Att det skulle vara "tydligt enligt utlänningslagen" att EU-medborgare "ska ha sin försörjning ordnad på ett ärligt sätt" som migrationsministern sa stämmer inte alls, enligt Rikspolisstyrelsen.
Sören Clerton är chef för gränskontrollenheten vid Rikspolisstyrelsen.
Han säger så här om Tobias Billströms uttalande.
-När det är EES-medborgare så är den här fria rörligheten grundregeln. Den säger ingenting om att man ska ha någon försörjning under de här tre månaderna. Det finns inget försörjningskrav. Man kan inte kräva det under de här tre månaderna, säger han.
Efter debatten i somras gjorde Rikspolisstyrelsen en utredning om vad som krävs för att EU- medborgare ska få avvisas och kom fram till att tiggeri inte räcker som skäl.
– Den fria rörligheten väger tyngre. Det måste vara några fler omständigheter.
Nu pratar vi om tiggare, men om man säger gatumusiker, är det oärligt att spela instrument på gatan?
– Står man bara och spelar i ett hörn och har en mugg framför sig så anser inte jag att det i lagen mening är ett oärligt sätt så att man kan avvisa den personen, säger Sören Clerton.
Ekot har gått igenom all polisens dokumentation om de som avvisades från Stockholm förra året.
I somras hävdade gränspolisen att de som avvisats har gjort mer än bara tiggt, att de till exempel varit aggressiva och gått på folk.
Men ingen har enligt dokumenten gjort det. De flesta var gatumusikanter.
Annika Lagerqvist Veloz Roca är docent vid Stockholms Universitet och undervisar i Migrationsrätt.
Hon är kritisk till avvisningarna och till Migrationsministens uttalande.
– Jag tror inte att han har fått rätt information från sina rådgivare och medarbetare på departementet om vad som gäller. Det här finns inte som regel för EES-medborgare. Det står för tredjelandsmedborgare.
Tobias Billström tyckte att det var väldigt klart uttryckt i utlänningslagen?
-Nej, tvärtom, svarar Annika Lagerqvist Veloz Roca vid Stockholms Universitet."

Andrey fick sitta 12 dagar i förvar efter att ha spelat saxofon på gatan. Foto: Daniel Velasco/Sveriges Radio.

 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4389270

Sverige vs Kanada samt work in progress...

Min kusin Joakim lyckas alltid hitta dem mest intressanta artiklarna (med mera) kring mitt ämne för projektet. Här nedan finns länk till den senaste från DN.

"Låga förväntningar leder ofta till klena resultat. Kanske är det ett av skälen till att Kanada lyckas med att integrera invandrare. Och till att Sverige lyckas sämre.

 

Kanada och Sverige liknar varandra. Båda är moderna välfärdsstater, nordligt belägna samt glest befolkade. Båda har tagit emot många invandrare. Kanada i huvudsak arbetskraftsinvandrare och Sverige i huvudsak asylsökande.
Men denna skillnad räcker inte som förklaring till att sysselsättningsgraden bland invandrare är hög i Kanada, medan den är låg i Sverige. För också bland Kanadas flyktingar är arbetskraftsdeltagandet högt.

Tankesmedjan Fores har i veckan utkommit med boken ”Kanadamodellen” med redaktörerna Petter Hojem och Martin Ådahl. I ett samarbete med kanadensiska ambassaden hölls i torsdags ett seminarium kring frågan om varför invandring leder till jobb i Kanada men inte i Sverige.
Howard Duncan, chef vid The Metropolis Project – ett kanadensiskt forskningsinstitut som studerar migration och integration – har deltagit både i boken och i seminariet. Han konstaterar att Europas länder utgår från nationalstatsbygget medan kanadensarnas identitet bygger på föreställningen att vara en invandrarnation. Mångkultur blev officiell politik på 70-talet. 1988 tog parlamentet ännu ett steg i den riktningen och klubbade igenom ”The Act for the Preservation and Enhancement of Multiculturalism in Canada”.
Där fastslogs invandrares rätt att behålla och utveckla sina kulturella särdrag. Integration, förklarar Howard Duncan, gjordes lika med deltagande – inte med att bli ”kanadensare”. Det behövs inget särskilt regelverk för invandrare, man behöver inte ta seden dit man kommer, det enda som gäller är att ta lagen dit man kommer.
Medan Kanada har välkomnat invandrare, och slagit fast att landet gärna ser att de söker medborgarskap – med turban eller utan, har EU-länder ofta betraktat invandring som något preliminärt. Tyskland, med sitt gästarbetarsystem, framstår som ett av de tydligaste exemplen.
Europa, inklusive Sverige, bjuder på något vis in med armbågen. Ungefär: Det är klart att ni ska komma hit eftersom humanitet och solidaritet är en del av vår nationella identitet, men det är bra om ni åker hem igen snart. Och gör ni inte det, så är det bra om ni blir så lika oss som möjligt.
Europa tycks ha särdeles svårt att skilja anpassning från underkastelse. Det framkommer inte minst i moské- och burkadebatten. Många européer verkar oförmögna att se likheterna mellan vår vilja att tvinga av kvinnor kläder och hur kvinnor i exempelvis Iran tvingas på kläder. Intoleransen må ha olika grunder och valörer. Men i båda fallen är det ett brott mot individens rätt att klä sig som hon själv vill. Det som är en privatsak för infödda måste också få vara en privatsak för invandrare så länge det inte kolliderar med kravet på egen försörjning.
Som man ropar får man svar. Människor måste mötas med respekt. Annars tappar människan tilltron till sig själv. Läraren Jane Elliotts numera klassiska försök från 1968 att dela in en grupp tioåringar efter ögonfärg (finns att se på Youtube) visar hur snabbt vi identifierar oss med karaktärer som förlorare eller vinnare. På förmiddagen förklarar Jane Elliott för sin klass att blåögda är smartare och på alla andra sätt överlägsna de brunögda. På eftermiddagen har det som från början och i samråd med barnen introducerades som ett experiment blivit sanning. Både hos dem som tror sig överlägsna och hos dem som tror sig underlägsna.
Fenomenet borde kunna överföras på integrationsdebatten. Såväl arbetsgivare som medborgare påverkas av att så sällan möta framgångsrika utomeuropeiska invandrare. Den som ser en kvinna med somaliska drag och sjal tänker sannolikt inte att hon är läkare eller statsvetare. Vissa utseenden, vissa hud- och hårfärger, vissa kläder har blivit synonymt med låg utbildning, lågavlönat arbete eller inget arbete alls.
Kanske är faran, som i Jane Elliotts experiment, dubbel. Kanske lär sig människor som visat initiativkraft att ta sig över halva jordklotet att de inte kan någonting, att det inte är någon idé att ens försöka. Kanske byter de ut en stolt kulturell identitet mot en som den lite sämre, lite dummare, brunögda.
Därför behöver vi sluta prata om islam, sjal eller annat som sorterar under privatliv och mer se till deltagande. Mer arbetskraftsinvandring kan vara ett sätt att bryta stigmatiseringen och öppna dörrar från båda hållen. Det är den viktigaste lärdomen från Kanada. "
DN 5/3 2011

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/som-man-ropar



WORK IN PROGRESS

I torsdags hade jag handledning kring projektet. Vi tittade på min bildkomposition och hur jag ska arbeta nu framöver. Min handledare tycker att jag måste grotta ner mig ordentligt i själva bildspråket och vad bilden ska kommunicera, att jag måste jobba mer med exempelvis skuggor och linjer, riktningar. Hon uttryckte att det kanske inte skulle framgå riktigt vad det var jag ville säga med mina bilder eftersom uttrycket just nu är ganska "vackert" och stilistiskt och bakgrunden/historien till bilderna är egentligen ganska mörk. Vi pratade även om hur jag ska jobba med offentliggörandet i maj. Att jag kan förstärka tavlornas budskap med andra installationer runt om kring. Hon betonade också vikten av att skissa, vilket är något som jag alltid haft svårt för. Jag ser en bild i mitt huvud och sedan kastar jag mig in i det i stort sätt, inte så mycket tid läggs på att fundera och testa mig fram.

Jag kan hålla med om att bilderna just nu är väldigt stilistiska  och nästan barnsliga men efter några dagars funderingar så har jag kommit fram till att det var det uttrycket jag från början såg framför mig hela tiden. Det enkla, avskalade, färg mot färg. Jag ville att dem skulle vara vackra men samtidigt berätta en ganska tragisk, gripande historia. Tanken fanns ju även från början att jag sedan kan förstärka budskapet på plats i lokalen med andra installationer. MEN tavlorna skulle vara precis så som dem nu börjar ta form.

Därför är jag just nu lite tveksam kring hur jag ska fortsätta. Men har bestämt mig för att jag ska fortsätta med dem tavlor jag har på gång och göra klart dem. Om jag sedan tar uttrycket ett steg längre på nästa tavla får vi se. Här nedan ser ni lite smakprov. Det har legat lite på is några dagar då jag jobbat ganska mycket på mitt andra arbete samt varit i skolan.

Kommande vecka får jag svar på vem som får lokalen på nygatan....

Den sista bilden ni ser här är målad av Rahman Ahmadi och är en av mina favoritmålningar. Det är precis det här uttrycket som jag är ute efter i mina bilder. Jag vill inte kommunicera "mörker" genom "mörker" utan genom färg. Är jag fel ute här?? Kom gärna med synpunkter!