måndag 19 september 2011

Pjäs inspirerad av "De apatiska"!

Jonas Hassen Khemiri har gjort en pjäs inspirerad av boken "De apatiska" av Gellert Tamas!


APATISKA FÖR NYBÖRJARE

Välkommen in i en manipulationsmaskin där sanningen vänds ut och in.

Vad är en sanning? Hur kan man veta vem som står bakom ett budskap? Vad säger ryktesspridning om våra innersta, mest förbjudna åsikter? Vem har makten över vårt gemensamma minne?

I ett flöde av absurda och komiska situationer får vi följa ”Utredarens” jakt på vad som hände med de apatiska flyktingbarnen i mitten av 00-talet. Skulden bollas fram och tillbaka mellan en familj, en tjänsteman och en politiker, allt medan verkligheten bit för bit krackelerar till något oigenkännligt. I denna svarta komedi, full av tempoväxlingar, kastas sex skådespelare mellan 34 olika roller. Här finns en reklamfilm från Folkteatern, här en reklamfilm från Riksteatern.

Inspirerad av Gellert Tamas bok "De apatiska".
Premiär på Folkteatern i Göteborg 17 september 2011, därefter Sverigeturné med Riksteatern.

I mitten av 00-talet insjuknade ett stort antal barn i Sverige. De slutade äta och dricka, de förlorade kontakten med omvärlden, de blev apatiska. Gemensamt för barnen var att deras föräldrar var flyktingar som antingen väntade på eller redan hade fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Vad var det som hände egentligen?

Av: Jonas Hassen Khemiri
Regi: Nina Wester
Scenografi och kostym: Lisa Hjertén
Ljusdesign: Peter Weicht
Videoprojektion: Ludde Falk
Mask: Lars Carlsson och Linda Bill
Musik: Rebekka Karijord

Medverkande: Lars Magnus Larsson, Cecilia Milocco, Shebly Niavarani, Jonas Sjöqvist, Ulla Svedin och Natalie Sundelin (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö).

http://www.khemiri.se/pjaser/apatiska-for-nyborjare


Apatiska

Ny konst på väg...

Målar för tillfället på en serie tavlor i olja eftersom jag inte kan arbeta i keramik just nu (brist på ugn och ekonomi för den dyra elen). Inspirationen hämtar jag från de böcker jag läst den senaste tiden, kanske främst dem där flykten är väl beskriven  och skildras i olika miljöer i olika länder men nästan alltid med samma inslag av rädsla, hopp, hopplöshet och ovisshet, planering, hunger, vandring. Från extrem hetta i Afrikas öknen till extrem kyla i Himalayas bergstoppar. Att klara av en sådan otrolig utmaning är för mig otroligt inspirerande och föder konstnärliga ideér som jag måste uttrycka. En önskan är att fortsätta utveckla mosaikkonsten till en ny nivå. Vi får se när jag kan förverkliga den tanken!

Bilder kommer när kameran är lagad eller utbytt.

John Ausonius - Lasermannen

"De apatiska - om makt myter och manipulation", "Sverige Sverige fosterland - om ungdom identitet och främlingskap" och nu senast "Lasermannen - en berättelse om Sverige, det är dem tre böcker jag läst under en period. Alla är dem skrivna av Gellert Tamas, svensk/ungersk journalist och författare. Han har på kort tid blivit min favoritförfattare. Noggrann research i politik, myndigheter och det polisiära arbetet blandat med ett berättande som påminner om en deckare gör att jag inte kan lägga ifrån mig hans böcker. Jag lär mig saker jag aldrig trodde jag skulle lära mig när jag först öppnar boken, saker som gör att bit för bit faller på plats för mig i min jakt på djupare kunskap kring flyktingfrågor, rasism och utanförskap.

Eftersom jag bara var en liten flicka i början av 90-talet när lasermannen härjade i Stockholm och rasismen och det rasistiska våldet hade sin glansperiod i Sverige så var det oftast något som passerade förbi mitt medvetande. Lasermannen har snarare mer varit ett begrepp än en person för mig tidigare. Lasermannen var lika med något riktigt ont som hänsynslöst sköt ner människor med utländskt utseende. En galning. Det var vad jag då visste. Nu vet jag hur hans uppväxt såg ut, vad som delvis formade honom till den han blev och hur en psykiskt störd människa kan fungera. Jag vet nu att John Ausonius - lasermannen dessutom utöver ca 9 mordförsök även utförde nästan 20 bankrån under samma period. Hur han nu lyckades med detta... han hade väl lika mycket tur som polisen hade när en fiskare fiskade upp hans vapen från lidingöbron och dem steg för steg  närmade sig det slutgiltiga gripandet.

Och för en tid sedan härjade han igen... eller ja inte John Ausonius utan en annan laserman, nämligen Peter Mangs som också roade sig med att skjuta på dem som han ansåg var invandrare. Historien repeterar sig själv, Ny demokrati hette det då idag heter det Sverigedemokraterna, det parti som främst representerar främlingsfientlighet och islamofobi i Sveriges riksdag och precis som Ausonius hakade på den trenden på 90-talet hakade Mangs på nästa våg. Som väl är lärde man sig antagligen en del av gripandet av Ausonius vilket ledde till att gripandet av Mangs gick relativt snabbt om jag inte minns fel? Dock vet jag inte vilket Sverige minns bäst så här i efterhand när det kommer till Mangs... den nya lasermannen eller youtubefenomenet laserturken med den sterotypa invandrarkillen Fadi från Libanon som körde runt i sin bil i Rosengård och letade efter honom. Men skrämmande är det, att det kan slå över så fullständigt hos en person att han börjar begå sådana kallblodiga mordförsök på en specifik grupp människor i samhället för att "skrämma bort dem" från vårt land. Bara vetskapen om att om du har svart hårt och lite mörkare hy så riskerar du att få ett skott i huvudet på vägen hem, måste vara extremt obehagligt, överhängande och kränkande. Ingen gick säker. Och slumpen avgjorde många gånger.

En av dem viktigare insikterna jag fick av läsningen är den kategorisering som flera av lasermannens offer pratar om. Under den här tiden i Sverige blev ordet invandrare endast förknippat med brottslighet, ekonomiska problem och något främmande som endast var en last för samhället (Och därav Ausonius hat mot dem). Ett av offren hade rötter från olika länder bland annat chile, men hade bott i Sverige hela sitt liv, hade också svenska rötter, var välutbildad och såg sig själv i stort sett som svensk, medan han i medierna beskrevs som "en invandrare från Chile". Denna kategorisering gjorde honom förbannad och det tog ett tag innan han ens förstod att det var honom alla pratade om. Han ville inte bli förknippad med ordet, det ord som under den här tiden i Sverige förknippades med ett antal självklara epitet mycket tack vare främst kvällspressens rubriker och artiklar.

Jag vet inte riktigt om jag ser någon skilllnad idag...? Vad har ordet invandrare för laddning idag? Visst, vi har inte ett attentat i veckan mot fyktingförläggningar längre men enligt min mening är det precis samma uppfattning som finns idag bland många svenskar. Det är vi och dem, vi ska inte blanda oss för mycket, nej då. Då vet man aldrig vad som kan hända!! Lite komiskt i det hemska är att när alla invandrarorganisationer i Sverige ville uppmana alla invandrade svenskar till strejk för att protestera mot våldet och det faktum att en galning fortfarande fritt kunde gå och skjuta ner folk, så kom varningar om hur det skulle påverka landet under den tiden eftersom så många av dem drev företag av olika slag eller faktiskt var anställda inom exempelvis kollektivtrafiken. Alla dessa invandrare som bara var en last för samhället såg ju faktiskt också till att samhället rullade på i rätt riktning, hör och häpna!

För dem som vill lyssna på Gellert Tamas finns här en länk till hans sommarprogram från 2006 i P1

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3421&grupp=7163&artikel=869937





tisdag 9 augusti 2011

Från humanister till sadister?

Ytterligare 100 sidor lästa ur "De apatiska - om makt, myter och manipulation" av Gellert Tamas. Jag kan nu mycket oroligt konstatera att flera politiker, kanske främst kvinnor som lyfts fram i ärenden kring avvisningar, de apatiska flyktingbarnen och svensk flyktingpolitik under 1990- samt 2000-talet har gått från att vara extremt humanitärt engagerade i flyktingbarnen och dessa familjer, till att när sedan makten lockar dem byta skepnad och bli barnens fiende. Jag syftar här bland annat på psykologen Marie Hessle som i början av sin karriär beskrivs i boken av sina gamla bekanta och kollegor som som en mycket engagerad person som alltid stod på barnens sida och kämpade för deras sak, nästan på ett för personligt plan. Marie Hessle som flera år senare helt skulle ha bytt åsikt och anklaga i stort sätt alla flyktingbarn, speciellt ensamkommande barn för att vara lögnare och hitta på historier som inte var sanna. Ofta menar hon  på uppdrag av sina föräldrar som då på något sätt skulle kunna utnyttja barnets "nya liv" i Sverige och på så sätt kunna komma efter för att få asyl, så kallade "ankarbarn". Vilket inte ens fungerar rent lagmässigt, föräldrarna har ingen laglig rätt att komma efter sitt barn på det sättet. Föräldrarna utmålades på Migrationsverket som beräknande elaka människor som utnyttjar sina barn, och barnen ljuger, "...alla ungarna ljög och att det var lika bra att jag insåg det på en gång! " som den nyanställde Monica Brendler fick höra av sin arbetskamrater under sin första tid på Migrationsverket.

Marie Hessle satt under en tid på två helt olika stolar, en som anställd av BUP samtidigt som hon nu arbetade som psykologkonsult åt Migrationsverket. Hon omfattades alltså av Migrationsverkets upplysningsplikt samtidigt som hon som BUP- psykolog hade tystnadsplikt gentemot Migrationsverket.

Hessle förändrade attityd bit för bit, hon gick från att vara humanitär till att på allvar anklaga flyktingar för lycksökeri eller anklaga dem för att vara lögnare. Hon firade med champange på Migrationsverket med sina kollegor när en apatisk pojke från Ryssland med familj blev utvisade utan något hem att komma tilbaka till.

Fall efter fall beskrivs i boken om polisen brutalitet i avvisningsärenden. Apatiska barn som kedjas fast med handbojor utan att få vara nära sina föräldrar, apatiska barn som sätts i förvar i en cell utan sin familj för att "risken att fly" är för stor... hur nu en apatisk, livlös liten flicka ska kunna fly.  Detta är bara ett axplock av det som berättas.

Vad är det då som får en människa att förändras så grovt, från humanitärer till rent ondskefulla, hatiska människor? Är det något sorts maktspel allt handlar om, eller vad bottnar det i? Jag blir rädd och äcklad när jag märker att det är sådana människor som ges behörighet till att besluta om flyktingarnas öde. Det är så skrämmande att höra och läsa om hur dem bryts ner, bit för bit. Till slut finns inget kvar av dem... och då skickas dem brutalt tillbaka, till ingenting.

måndag 8 augusti 2011

"De apatiska"

Läser just nu: "De apatiska - om makt, myter och manipulation" av Gellert Tamas.... Har bara läst 50 sidor och är redan så äcklad av hur Sveriges myndigheter, tjänstemän och poliser behandlade dessa stackars barn. Kallade dem för lögnare och simulanter, deras föräldrar för brottslingar som förgiftar sina barn och HELT känslokallt och våldsamt kastar ut dem ur vårt land och sedan firar med champange på migrationsverket... det är knappt så jag vågar läsa vidare men ser det som min plikt att göra det och få hela historien upprepad och förklarad för mig, hur förbannad och äcklad jag än blir. Sanningen måste föras vidare.... må dessa och alla andra små barnasjälar någon gång läka från sina trauman. Insha´Allah....


                               

torsdag 4 augusti 2011

"Gellert Tamas om SD, Breivik och lasermannen - 20 år efter Ausonius första skott"

"Sluten avdelning" svt

Gripande och prisbelönad dokumentärserie i två delar om personer med svåra psykiska problem som vårdas på en sluten avdelning i Stockholm. Några av dessa människor är eller har varit asylsökande i Sverige.

SD- politiker kvar som nämdeman i migrationsdomstolen!


Här följer nu min reaktion på artikeln ovan samt på fenomenet att ha främlingsfientliga politiker som delaktiga beslutsfattare i migrationsdomstolen i Sverige. För mig är detta ett stort frågetecken att detta ens förekommer! Visst kan det vara svårt att med säkerhet veta hur en persons tankegångar går kring olika debatter och problem som finns i samhället när man sedan erbjuder någon en sådan plats. Men att medvetet välja ut en person som är politiskt aktiv i ett parti som står för främlingsfientliga åsikter och som faktiskt är emot "massinvandring" och "islamisering", till nämndeman i den migrationsdomstol som faktiskt avgör vem som ska få stanna eller inte i vårt land, är för mig en stor gåta. Jag kan tyckas naiv som blir förvånad över detta, men jag har ännu inte nått den punkt då jag inte blir det längre. Jag lever på hoppet om att mitt land någon dag ska vakna upp och se sanningen och göra någonting åt det så att jag kan känna stolthet istället för skam.

"– Man ska vara uppenbart olämplig och det ska mycket till för att man ska entlediga en nämndeman, säger Margareta Åberg, chef för förvaltningsrätten, till TV 4 Nyheterna Halland."

Okej Margareta Åberg, det ska mycket till för att entlediga en nämndeman... men hur mycket ska till för att tillsätta en sådan till migrationsdomstolen? Det är ju uppenbarligen helt okej att vara medlem i Sverigedemokraterna och att ha åsikter som på ett sätt rättfärdigar massmördaren i Norges dåd.

Jag föreställer mig själv sitta i en muntlig förhandling i migrationsdomstolen. Jag befinner mig där för att jag fått avslag på min asylansökan, jag får inget uppehållstillstånd. Jag har flytt mitt land kanske genom öken och över hav, jag har blivit torterad, kränkt. Jag har misst delar av min familj och resten mår psykiskt dåligt av sina minnen och den långdragna asylprocessen. Jag har under flera år levt som asylsökande i Sverige på en sönderfallen flyktingförläggning. Jag har ingen framtid. Jag praktiserar religionen om islam. Framför mig sitter dem som ska bestämma om jag kanske egentligen borde få stanna kvar eller inte. Minst en av dem personerna är sverigedemokrat och emot människor som mig, som kommer till hans/hennes land för en nystart, en ny schans. Han/hon säger det inte rakt ut men tycker att jag borde anpassa mig helt till den svenska kulturen och svenskheten. Han/hon tycker inte att jag borde ha en moské att gå till eller att jag har samma rättigheter som honom/henne. Han/hon tycker att det förekommer en "massinvandring" och en "islamisering" av hans/hennes land och är emot detta. Alltså är jag ett sorts hot för honom/henne. Varför ska han/hon då ge mig den förståelse som jag behöver för att vinna mitt uppehållstillstånd?

Jag kan inte se att det finns något positivt eller rättvist i detta scenario och jag tycker det borde vara olagligt att utse nämndemän som öppet sympatiserar med sådana åsikter. Det är ett riktigt skämt i mina ögon.

Den nämndeman som nämns i artikeln ovan stängde ner sin blogg, visst, men jag tvivlar starkt på att han även stängde ner sina åsikter.

Bort med sverigedemokrater från migrationsdomstolen!

onsdag 3 augusti 2011

Nystart!

Hej alla bloggläsare!

Idag startar jag upp min blogg "Splittrade ögonblick" igen.

Vad bloggar jag då om nu?

Ett konstnärligt projekt vid Linköpings universitet under min masterutbildning i Konstnärlig gestaltning vid namn "splittrade ögonblick", har nu övergått till ett fortsatt bloggande kring det ämne som ligger mig varmast om hjärtat. Flyktingarna, svensk flyktingpolitik, utanförskap och rasismen världen över men kanske främst i mitt eget land, Sverige. Projektet som pågick tidigare avslutades med ett offentliggörande i maj månad 2011 på Verkstad - ett rum för konst i Norrköping. Jag ville uppmärksamma vad ett flyktingbarn som gömmer sig i Sverige går igenom. Jag ville att man skulle bli en del av deras tankar.(Se bland annat bilden högst upp på sidan).
Jag kände efter en paus i bloggandet och efter projektets avslut, att det kändes onaturligt att sluta skriva om detta ämne och sluta att offentligt uppmärksamma viktiga frågor och händelser kring det. Problemen som jag försökte gestalta försvinner ju inte för att projektet är över. Därför fortsätter jag nu att här göra nya inlägg, ibland kommer konsten att bli inblandad om jag dras i den riktningen. Kanske föds ideér till andra konstprojekt inom ämnet, men främst bloggar jag om mina reaktioner på det som pågår runt omkring mig just nu och vilka effekter det får för dem berörda, i detta fallet flyktingarna och invandrarna i Sverige och Europa.

lördag 16 april 2011

Projektrapport samt funderingar kring offentliggörandet...

Nu börjar dra ihop sig mot offentliggörandet på Verkstad i Norrköping tillsammans med mina klasskamrater!Datumen kommer att vara följande: 19:e, 20:e, och 21:e maj, pressvisning sker den 19:e och vernissagen den 20:e maj. Ser mycket fram emot detta och är i full gång med att fundera kring hur mina gestaltningar ska komma till sin rätt på plats i lokalen. Jag kommer att vara lite hemlig med det mesta här på bloggen för att inte avslöja allt innan det är dags. Men en sak är säker och det är att det kommer att bli en del gestaltande på plats också, lite förplanerade och lite spontana "installationer". Kommer att jobba lite med text också.

Syftet med offentliggörandet är att jag vill att besökaren ska få en känsla av obehag och trauma men mitt i allt detta jobbiga ändå se ljuset och hoppet. Därför har jag valt starka vackra färger till mina tre mosaiktavlor till exempel.

När jag städade mitt arbetsrum idag stötte jag på något som jag tidigare svamlat om här på bloggen, och det är två skulpturer i gips jag gjort för länge sedan till en annan utställning. Dessa hade jag tidigare planer på att använda i offentliggörandet och nu har jag hittat deras roll i det hela. Vad den rollen blir får ni se om ni kommer dit ;-)

I övrigt så skriver jag mest på projektrapporten för tillfället, mosaikandet får pausa lite. Har fortfarande en del kvar att lägga samt att foga alla och tvätta dem rent. Men jag bör hinna i tid.








Lokalen på verkstad är ett riktigt häftigt ställe och jag blev ännu mer inspirerad när vi gick  dit och tittade på lokalen i veckan! Vi hittade en plats som passar perfekt för mig. Här snackar vi lite underground- ruffig- betong- industrilook på lokalen. Passar som handsken för mig och mitt offentliggörade tycker jag!

söndag 20 mars 2011

"The Forgotten" samt projektuppdatering

Snart ska jag påbörja den sista mosaiken med namnet ovan. Därmed kommer jag arbeta parallellt med dem två tavlorna som är kvar samt skrivandet av projektrapporten. Den första väntar fortfarande på fogmassa.
 Här nedan kan ni först se den ritade mallen för "The forgotten" men även läsa en liten sammanfattning kring vad jag anser att mitt projekt handlar om samt vad det är som egentligen skall bedömmas när det är dags för offentliggörande samt examination, en uppgift vi fick av vår lärare att skriva ner i ord till nästa gruppträff med klassen.

Tanken med denna sista mosaik är att först och främst leka lite mer med linjer och skuggor (enligt senaste samtalet med handledaren) men eftersom jag fortfarande vill behålla själva grunden i den stil jag valt så har jag ändå försök hålla mig inom samma uttryck när jag skissat och funderat. Cirkeln är en symbol som förkommer i alla tre tavlorna, mest för att jag tycker om formen. Höghusen ni ser nedan kommer att ha varsin färg, alltså tre färger totalt på husen. Resten har jag inte färgbestämt ännu. Jag hade gärna gjort pojken i vitt, men alla linjer och konturer kommer att försvinna då och hela bilden tappar mening. Detta tåls att fundera på. Mosaikbitarna kommer även att vara i mindre format i denna mosaik men ha samma form som i dem andra tavlorna.






Vad är masterprojektet egentligen?


Nu börjar vi närma oss slutet på utbildningen och slutet på våra projekt. Vi måste nu ställa oss frågan vad är det egentligen som vi håller på med? Vad är det jag kommer att visa fram och vad är det som skall bedömas? Har jag nått mina mål?

Jag gick tillbaka till min projektansökan som skrevs i början på år 2010 och jag finner att jag har hållit mig på banan ganska bra vad det gäller projektets innehåll och syfte. Så här lät det i min projektansökan 2010:


 ”Det som kommer att ligga till grund för mitt kommande projektarbete på 60 hp inom masterprogrammet i Konstnärlig gestaltning vid Linköpings universitet är mina tidigare erfarenheter samt utbildning inom bild, konsthantverk och keramik. Projektet kommer att bestå av en praktisk del inom mitt material samt en mer vetenskaplig del där jag fördjupar mig inom historik och relevanta områden som berör mitt val av område och tema. Syftet med projektet är att utveckla mina konstnärliga färdigheter och att ta dem till en ny nivå vad det gäller att behärska en ny teknik samt mitt sinne för form, färg och färgskalor. I och med min fördjupning inom valt område öppnas även nya dörrar inför att exempelvis arbeta med offentlig utsmyckning i framtiden, något som kan komma att bli nödvändigt för min försörjning vid sidan av mina andra pågående projekt. En önskan, ett mål och ett måste med detta skapande arbete är också att infiltrera ett budskap i mina verk när jag utvecklats så pass mycket att detta blir tekniskt möjligt. Mina skildringar av samhällets uppbyggnad, och av människors livsöden, deras styrkor och svagheter är något jag brinner för. Endast ett ansiktsuttryck kan säga så mycket men ändå vet vi inget om vad som pågår bakom ytan. Några ämnen som ligger mig nära om hjärtat är utanförskap, sorg, lidande, inre demoner och hur olika människor med traumatiska upplevelser bearbetar dessa samt hur det påverkar deras dagliga liv. Detta är något jag skulle vilja skildra genom mitt konstnärliga arbete, vilket då också får bli mitt syfte.”

I början av projektets utformning hade jag en grund att stå på som keramiker och konsthantverkare, jag hade ett genuint intresse för tekniken mosaik som ännu var ganska outvecklat i praktiken. Jag hade en känsla och något inom mig som ville göra dem svagas röster hörda. Denna känsla har funnits med mig under många, många år men tidigare har jag aldrig riktigt ägnat ett helt projekt åt att fördjupa mig inom exakt vad det är jag brinner mest för, samt hur jag skulle kunna gestalta detta. Som man även kan se i den citerade texten ovan från min projektansökan så finns det några områden och ämnen som berör mig mest och till slut avgränsade jag mig och hamnade mitt i kaoset av att vara en flykting på väg bort från en ständig hotbild på väg mot ett nytt land. Ett stort, allvarligt och inte minst aktuellt ämne med många nyanser, men det som är mest påtagligt och allmängiltigt är känslan av att vara jagad, förföljd och att leva i hemlighet. Många flyktingar måste leva i hemlighet av olika orsaker och samtidigt som kampen för ett nytt och förhoppningsvis tryggare liv börjar så måste även andra känslor och traumatiska upplevelser bearbetas i samband med detta, ofta helt utan stöd från någon som förstår dig och din situation. Om du lyckas att komma så långt som till Sverige så kastas du in i en ny form av samhälle med ett nordiskt klimat, människor som kanske inte tänker som du eller som delar din religion och världssyn, finns även dem som inte accepterar den alls och som anser att du inte ens bör få vara i detta land. Hur hanterar man detta? Hur kan det påverka ett barn som måste växa upp i ett sådant samhälle?
En flyktings känslor och upplevelser är det som jag gestaltar i detta projekt. Arbetsnamnet för projektet är ”Splittrade ögonblick” och redan här är tanken att något skall tändas till i åskådarens hjärta och hjärna och koppla ihop tekniken mosaik med den splittrade tillvaro en flykting kan tvingas leva i.

Tekniken -
”Till en början vill jag fördjupa mig inom bildmosaik där syftet är att efterlikna måleriet och studera dess uppbyggnad, teknik, komposition och budskap. Ur detta experimentella arbete hoppas jag sedan på att nya idéer kommer att födas till eventuella framtida produkter eller idéer om hur jag skulle kunna få användning av denna teknik i min framtida konstnärs/konsthantverksroll.”

När jag påbörjade detta projekt fanns en beundran för den mosaikteknik som tydligt och detaljerat skildrade ett motiv, exempelvis dem verk som hittats i Pompeji. Jag tänkte mig från början arbeta på detta sätt med fotografier som redan fanns. Efter hand som tiden passerade och jag experimenterade mig fram så fann jag att detta kommer att bli alldeles för tidskrävande och svårt för mig att genomföra inom tidsramen för projektet. Dessutom så tappade jag lite av det konstnärliga arbete som jag vill hålla på med, nämligen att arbeta med mina egna motiv och med min egen fantasi. Därför gick det hela över till att jag valde en form av mosaikbitar att jobba med, nämligen den oregelbundna slumpmässiga varianten som skapas genom att jag slår sönder stora glaserade plattor med hammare. Storleken på dessa kan variera beroende på hur jag arbetar med motivet men syftet är att få någon sorts samhörighet och liknande uttryck i dem tre verk jag skall ha med i offentliggörandet. Dessutom så får tavlan ett mycket mer ”splittrat” uttryck när man använder sig av den formen på bitarna till skillnad från när man använder sig av kubmosaik. Jag vill ju att det i stort sett ska se ut som att man slagit en hammare mitt i bilden och krossat den. Det som dock fortfarande lever kvar från mina tankar i projektansökan är viljan att efterlikna måleriet, men inte det detaljerade exakta måleriet utan det mer stillistiska. Jag vill i dessa mosaikverk även jobba med ganska starka färger och kontraster och som jag tidigare beskrivit för dem som kritiserat ”det vackra” i mina tavlor så vill jag inte gestalta mörker med just ”mörker” utan med färg!

Offentliggörande -
När det väl är dags för offentliggörandet på Verkstad i Norrköping kommer dessa tre verk att förstärkas med andra installationer på plats. Just Verkstad tror jag passar perfekt för mig som lokal då den har den där lite ruffiga, betong/ industri – looken.
Tanken är att dem tre tavlorna (100 cm x 60 cm st) skall hängas på väggen och vara själva mittpunkten för offentliggörandet, sedan har jag även en tanke på att arbeta med just betong och gjuta tre stora halvdjupa betongfat som skall fyllas (eller iallafall delvis fyllas) med mosaikbitar i olika färger. Dessa fat vill jag på något sätt placera på golvet i anslutning till tavlorna på väggen, och kring faten också på golvet vill jag fästa plottertexter i form av dikter skrivna av flyktingbarn från boken: Ge mig hopp ge mig liv – Dikter av flyktingbarn som gömmer sig, av Siv Widerberg. (Kontakt med Siv skall tas omgående för att höra om möjligheten finns).
Tankar finns även kring att vid offentliggörandet på något sätt visa på mina inspirationskällor i bildform utan att det stör resten av ”montern” och helheten.


Vad skall bedömas?
Det som i slutändan skall bedömas för min examination bör således vara min förmåga att gestalta det som syftet är att gestalta. Man skall även titta på vilken relevans projektet och resultatet har för likasinnade och för omvärlden. Tillför jag något till debatten och till befolkningen som skall ta del av projektet?

onsdag 16 mars 2011

"The Separation"

Igår kväll blev en av tavlorna klara, har bestämt mig för att ha ett engelskt namn på varje tavla för att vara lite internationell ;-). Den första heter då alltså "The Separation". Har också bestämt att det inte blir någon röd fogmassa på denna bild utan vit, och jag tänker hålla mig till vitt på dem alla. Känner att det blir lite för mycket med rött på något sätt, vill ju att det ska se ganska avskalat ut och inte rörigt. I vilket fall så är fogmassan slut här hemma så jag får vänta med att helt slutföra den senaste. Fortsätter istället med bakgrunden på "The Journey"...

Alla tavlorna kommer att ha måttet 100 cm x 61 cm

Här kommer bild på "Separation"
Dock måste dem egentligen ses i verkligheten för att dem ska komma till sin rätt.
Offentliggörandet kommer att ske någonstans runt den 26 maj i Norrköping.

Synpunkter på uttrycket??? Dela gärna med dig!



söndag 13 mars 2011

Kan svenskheten ta slut?

Igår lördag var jag på Länsmuseet i Östergötland för att kolla in utställningen "Kan svenskheten ta slut?". Jag tycker att det temat knyter an ganska bra till mitt projekt i vissa avseenden. Jag har ju funderat en del kring vad det är som gör att så många svenskar har så svårt att acceptera främlingar eller förändring över huvud taget och hur detta påverkar dem flyktingar som kommer hit. Jag skrev i tidigare inlägg om det som pågick i Sjöbo på 1980-talet och om politiker som pratade om att "bevara Sverige svenskt" och "bevara fosterlandet".

Själva utställningen i sin helhet var ganska ful och tråkig enligt min mening. Den kändes ganska snabbt och hafsigt ihopsatt. Men det fanns många citat och texter som var intressanta och som gav mig lite mer svar på mina funderingar kring den svenska mentaliteten som finns idag och hur den egentligen uppstått?





Texten ovan från utställningen lyder: "Svenskarna äro ett ädelt rasfolk, av välboren stam i biologisk mening. Härför må vi vara tacksamma, ty det är endast ett mindre antal folk i världen, som i detta hänseende äro lika gynnsamt ställda som vi." Herman Lundborg, chef för Statens institut för Rasbiologi, i skriften Rasbiologi och rashygien, 1914.

Bara den reflektionen eller vad man ska kalla det (för det kan knappast kallas forskning), känns ganska skrämmande. Med andra ord "Vi är bättre än dem, vi är mer värda än någon annan."





Texten ovan lyder: " I nationalismens gåtfulla inre finns en känsla av lojalitet och sammanhållning som många föraktar och andra är beredda att dö för ". Hettne, Sörlin Och Östergård i boken Den globala nationalismen.

Saken är bara den att jag har inte något emot nationalism i sin ursprungliga bemärklese, man kan vara stolt och hylla sin egen kultur och historia utan att vara rasist eller främlingsfientlig. Jag tvivlar dock på att den genomsnittlige svensken skulle "dö för sitt land", det finns inte tillräckligt med passion för ett sådant ställningstagande. Den svenska nationalismen verkar också till stor del ha passerat gränsen och övergått till ren rasism där man buntar ihop olika folkslag och ser dem alla som sämre än oss själva, som våldsammare än oss, som farligare än oss, som dummare än oss.

Ett främlingsfientligt parti finns idag (åter igen) i riksdagen och senast jag hörde något om opinionsmätningar så låg dem nu långt före exempelvis Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Det är alltså bevisat att en stor del av Sveriges befolkning står bakom och sympatiserar med dem åsikter och den politik som Sverigedemokraterna står för. Och det är ingen hemlighet, det står rakt upp och ner på deras egen hemsida vad det är dem står för och vad det är dem vill förmedla och lära ut till kommande generationer. Dem skyller problemen på den invandrade individen, det är dig det är fel på. Så länge du inte kan anpassa dig och vara som vi så kommer vi inte att acceptera dig. Brottsligheten i Sverige beror till största delen på DIG. Nu tar jag i när jag skriver för att när man väl läser något som kommer från Sverigedemokraterna så är det ändå ganska inlindat i fina meningar, med en bakomliggande mening och sanning som är riktigt avskyvärd och som tyvärr sprider sig som en löpeld när det väl fått fäste.

Som avslutning vill jag säga att den här känslan av "lojalitet och sammanhållning" citerat ovanifrån, inte är det som existerar i dagens svenska samhälle där SD fått starkast fäste. Det är snarare mobbning och utfrysning på högsta nivå. Alltså svensk lojalitet och sammanhållning = främlingsfientlighet, och vi behöver ett uppvaknande innan det är för sent.

Men vem bryr sig, egentligen? Så länge jag får min fikapaus när jag vill och min tacobuffé på fredagskvällen framför let´s dance. För det är väl så att taco nästan har blivit en svensk tradition? Och taco kommer ju för övrigt från...ja just det, landet Mexico. Men det har nog dem flesta glömt bort när det är dags för att äta, likaså sverigedemokraten.

 (OBS jag erkänner, jag älskar tacos)


onsdag 9 mars 2011

Tankar....

Den skånska kommunen Sjöbo har några gånger nämnts i denna blogg. P3 har år 2010 gjort en dokumentär om den folkomröstning som gjordes år 1988 kring om kommunen skulle ta emot 15-25 flyktingar eller inte.

Programmet finns länkat till nedan och även till höger i spalten "inspirerande radioprogram".

Vad är det som pågår och pågick bakom pannbenet på många svenskar när man demonstrerar och kämpar så hårt för att "bevara Sverige svenskt" och uttrycker sin rädsla för "dem våldsamma utlänningarna"?
Centerpolitikern Sven-Olle Olsson som låg i spetsen för hela omröstningen 1988 menade på att "snart kommer svensken inte att vara blond och blåögd längre, och vad kommer detta leda till för våra barn och barnbarn?"
Det uttrycks i denna dokumentär ett sådant hat och en främlingsfientlighet utan gränser från majoriteten av befolkningen i Sjöbo, nära 70%, och jag kan inte annat än fråga mig varför? Varför, hur har detta uppstått? En sorts besatthet av att bevara "fosterlandet" som det en gång alltid varit verkar vara genomgående för dem politiker och den befolkning som då var emot detta förslag. Citerar här nu från tidigare inlägg (Sverige vs Kanada) och ”The Act for the Preservation and Enhancement of Multiculturalism in Canada”, från år 1988.

"Där fastslogs invandrares rätt att behålla och utveckla sina kulturella särdrag. Integration, förklarar Howard Duncan, gjordes lika med deltagande – inte med att bli ”kanadensare”. Det behövs inget särskilt regelverk för invandrare, man behöver inte ta seden dit man kommer, det enda som gäller är att ta lagen dit man kommer.
Medan Kanada har välkomnat invandrare, och slagit fast att landet gärna ser att de söker medborgarskap – med turban eller utan, har EU-länder ofta betraktat invandring som något preliminärt."


"Howard Duncan, chef vid The Metropolis Project – ett kanadensiskt forskningsinstitut som studerar migration och integration – har deltagit både i boken och i seminariet. Han konstaterar att Europas länder utgår från nationalstatsbygget medan kanadensarnas identitet bygger på föreställningen att vara en invandrarnation. "

Jag känner att jag gång på gång måste ta upp detta då jag finner det så skrämmande att det är ett sådant land som Sverige som traumatiserade flyktingar ska komma till. Flyktingar som har en bild av att Sverige är ett bra land där dem kan komma att få känna trygghet och starta ett nytt liv. Men sanningen är att en stor del av befolkningen inte alls vill ha dem här. Och inte är det någon skillnad i dagens Sverige.
Man pratar om "högervågen genom Europa" just nu, i en tid då enorma mängder med flyktingar strömmar in från olika länder som just nu upplever oroligheter.

Dem människor som flyr tar ett svårt beslut, ett beslut att lämna för att inte bli dödad, torterad eller förföljd och trakasserad. Man tar ett beslut för sig själv och kanske framför allt för sin familj och man beger sig på en riskfylld resa mot ett bättre liv. Och vad fokuserar befolkningen på i det land som dem till slut kommer till? Jo, vi fokuserar på att det kommer en främling hit, inte på varför eller vilken historia dem bär på. Troligen till stor del på grund av att vi är ett ganska priviligerat folk som inte upplevt ett krig sedan 1814 och därmed verkar helt ha tappat bort alla känslor av empati eller medmänsklighet.

I dokumentären om Sjöbo får vi dock även höra röster från människor där som var starkt emot detta uppror och som även aktivt kämpade emot, dock utan gehör. Och jag vill även passa på att säga att jag vet att det så klart även finns sådana själar i detta land och tack och lov för det! Frågan är nu vilka röster som är starkast?


Bilden nedan är den bild som gett inspiration till näst kommande mosaik. Framför allt pojken med händerna framför ögonen kommer att ha huvudrollen i min tolkning. Har tvingat mig själv att skissa lite på den i tusch.
Imorgon blir det glasering av plattor till bakgrunden för dem andra två pågående verken.





Segregation and racism must go!!!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2519&artikel=3640190

tisdag 8 mars 2011

"Migrationsminister Tobias Billström hade fel"

Citerar nedan från Sveriges Radios hemsida angående debatten om gatumusikanter i Sverige invandrade från andra länder.


"Polisen gav fel information om de tiggare, främst romer, som avvisades från Stockholm förra året. Vår granskning av polisens egen dokumentation visar att de flesta var gatumusiker och polisens uttalande om att de varit aggressiva stämmer inte. 
När Andrey och hans bror spelade på gatan i Stockholm i somras kom polisen. Att de spelat på gatan med öppna fodral var den enda anledningen till att de avvisades och fick sitta inlåsta i förvar i nästan två veckor innan de sattes på ett flyg till Bulgarien.
I somras väckte det stor debatt när vi avslöjade att Stockholmspolisen hade avvisat ett antal romska tiggare. De hade avvisats trots att tiggeri inte är olagligt och trots att de var EU-medborgare och har rätt att vara i Sverige.
Men kommissarie Sven-Åke Eriksson, vid gränspolisen i Stockholm, sa då att de som avvisats inte bara hade tiggt, utan att det krävts mer för att de skulle avvisas.
– Att man utger sig för att vara handikappad har hänt. Det ska vara någonting mer än att man bara står med handen. En del går till exempel och delar ut lappar på tågen och när passagerarna inte lämnar något bidrag, så blir personen aggressiv och går på personen, och det är förkastligt.
Vi har gått igenom alla 45 fall där Stockholmpolisen har avvisat på grund av så kallat "tiggeri" och "dagdriveri" förra året. Vi har läst all polisens dokumentation och inte i något fall finns uppgifter om att personerna skulle ha varit "aggressiva" eller "gått på folk". Fyra personer har haft kryckor, men ingenstans i polisens dokumentation framgår det om de har haft behov av kryckorna eller inte.
De flesta, 28 av 45, avvisades, precis som Andrey, efter att ha spelat musik på gator och torg.
Sven-Åke Eriksson vill inte kommentera det här idag. Hans kollega Ingemo Melin Olsson medger att de avvisat personer enbart för att de tiggt och spelat.
– De har tiggt. Instrumentet är ett verktyg för att få ihop mer pengar. Det är bara ett verktyg för tiggeri, istället för den vädjande blicken.

Gränspolisen hänvisar till ett uttalande i ett förarbete från 1954. Där står att det är angeläget att hindra utlänningar att komma in i landet "för att här ägna sig åt dagdriveri".
Stockholmspolisen fick i somras stöd av migrationsminister Tobias Billström för avvisningarna. Men Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, är starkt kritisk och tycker att avvisningarna strider mot EU-direktiven.

– Effekten av vad de gör drabbar utsatta människor redan, utan att det egentligen finns en laglig grund för det. Det är det som är anmärkningsvärt. Det är en direkt kränkning av EU-bestämmelser. Det finns ingen laglig grund i Sverige för ett sådant agerande.
Migrationsminister Tobias Billström avböjer att kommentera det här nu och länspolismästare Carin Götblad hänvisar till en pågående JO-utredning."


Nej men ser man på!

"Migrationsminister Tobias Billström hade fel"


"De flesta som avvisades förra året var i själva verket gatumusikanter och ingen av dem hade varit "aggressiv" vilket polisen hävdade förra året.
Det visar Ekots granskning.
– Det är inte bra att vi har en minister som kastar sig in i debatten på det här sättet och som inte ger korrekt information om det gällande läget, särskilt när det finns misstänksamhet och en pyrande antiziganism i vårt samhälle, säger Thomas Hammarberg.
I somras avslöjade vi att Stockholmspolisen avvisat romer från Rumänien och Bulgarien med motiveringen att de ägnat sig åt "tiggeri" och "dagdriveri".
Avvisningarna gjordes trots att tiggeri inte är olagligt i Sverige och trots att EU-medborgare har rätt att vara här i tre månader.
Migrationsminister Tobias Billström försvarade stockholmspolisens avvisningar.
Så här sa han i P1-morgon då.
– Jag tycker att det finns ett problem om man börjar bortse från hur utlänningslagen är konstruerad. Den säger väldigt tydligt att man ska ha sin försörjning ordnad på ett ärligt sätt och att tigga sig fram är inte ärligt.
Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, tycker att Tobias Billströms uttalande var fel.
– Det är inte ett korrekt uttalande. Om det är ett missförstånd, medvetet eller omedvetet av de gällande bestämmelserna inom EU.
Att det skulle vara "tydligt enligt utlänningslagen" att EU-medborgare "ska ha sin försörjning ordnad på ett ärligt sätt" som migrationsministern sa stämmer inte alls, enligt Rikspolisstyrelsen.
Sören Clerton är chef för gränskontrollenheten vid Rikspolisstyrelsen.
Han säger så här om Tobias Billströms uttalande.
-När det är EES-medborgare så är den här fria rörligheten grundregeln. Den säger ingenting om att man ska ha någon försörjning under de här tre månaderna. Det finns inget försörjningskrav. Man kan inte kräva det under de här tre månaderna, säger han.
Efter debatten i somras gjorde Rikspolisstyrelsen en utredning om vad som krävs för att EU- medborgare ska få avvisas och kom fram till att tiggeri inte räcker som skäl.
– Den fria rörligheten väger tyngre. Det måste vara några fler omständigheter.
Nu pratar vi om tiggare, men om man säger gatumusiker, är det oärligt att spela instrument på gatan?
– Står man bara och spelar i ett hörn och har en mugg framför sig så anser inte jag att det i lagen mening är ett oärligt sätt så att man kan avvisa den personen, säger Sören Clerton.
Ekot har gått igenom all polisens dokumentation om de som avvisades från Stockholm förra året.
I somras hävdade gränspolisen att de som avvisats har gjort mer än bara tiggt, att de till exempel varit aggressiva och gått på folk.
Men ingen har enligt dokumenten gjort det. De flesta var gatumusikanter.
Annika Lagerqvist Veloz Roca är docent vid Stockholms Universitet och undervisar i Migrationsrätt.
Hon är kritisk till avvisningarna och till Migrationsministens uttalande.
– Jag tror inte att han har fått rätt information från sina rådgivare och medarbetare på departementet om vad som gäller. Det här finns inte som regel för EES-medborgare. Det står för tredjelandsmedborgare.
Tobias Billström tyckte att det var väldigt klart uttryckt i utlänningslagen?
-Nej, tvärtom, svarar Annika Lagerqvist Veloz Roca vid Stockholms Universitet."




söndag 6 mars 2011

Sverige vs Kanada samt work in progress...

Min kusin Joakim lyckas alltid hitta dem mest intressanta artiklarna (med mera) kring mitt ämne för projektet. Här nedan finns länk till den senaste från DN.



"Låga förväntningar leder ofta till klena resultat. Kanske är det ett av skälen till att Kanada lyckas med att integrera invandrare. Och till att Sverige lyckas sämre.

 
Kanada och Sverige liknar varandra. Båda är moderna välfärdsstater, nordligt belägna samt glest befolkade. Båda har tagit emot många invandrare. Kanada i huvudsak arbetskraftsinvandrare och Sverige i huvudsak asylsökande.
Men denna skillnad räcker inte som förklaring till att sysselsättningsgraden bland invandrare är hög i Kanada, medan den är låg i Sverige. För också bland Kanadas flyktingar är arbetskraftsdeltagandet högt.

Tankesmedjan Fores har i veckan utkommit med boken ”Kanadamodellen” med redaktörerna Petter Hojem och Martin Ådahl. I ett samarbete med kanadensiska ambassaden hölls i torsdags ett seminarium kring frågan om varför invandring leder till jobb i Kanada men inte i Sverige.
Howard Duncan, chef vid The Metropolis Project – ett kanadensiskt forskningsinstitut som studerar migration och integration – har deltagit både i boken och i seminariet. Han konstaterar att Europas länder utgår från nationalstatsbygget medan kanadensarnas identitet bygger på föreställningen att vara en invandrarnation. Mångkultur blev officiell politik på 70-talet. 1988 tog parlamentet ännu ett steg i den riktningen och klubbade igenom ”The Act for the Preservation and Enhancement of Multiculturalism in Canada”.
Där fastslogs invandrares rätt att behålla och utveckla sina kulturella särdrag. Integration, förklarar Howard Duncan, gjordes lika med deltagande – inte med att bli ”kanadensare”. Det behövs inget särskilt regelverk för invandrare, man behöver inte ta seden dit man kommer, det enda som gäller är att ta lagen dit man kommer.
Medan Kanada har välkomnat invandrare, och slagit fast att landet gärna ser att de söker medborgarskap – med turban eller utan, har EU-länder ofta betraktat invandring som något preliminärt. Tyskland, med sitt gästarbetarsystem, framstår som ett av de tydligaste exemplen.
Europa, inklusive Sverige, bjuder på något vis in med armbågen. Ungefär: Det är klart att ni ska komma hit eftersom humanitet och solidaritet är en del av vår nationella identitet, men det är bra om ni åker hem igen snart. Och gör ni inte det, så är det bra om ni blir så lika oss som möjligt.
Europa tycks ha särdeles svårt att skilja anpassning från underkastelse. Det framkommer inte minst i moské- och burkadebatten. Många européer verkar oförmögna att se likheterna mellan vår vilja att tvinga av kvinnor kläder och hur kvinnor i exempelvis Iran tvingas på kläder. Intoleransen må ha olika grunder och valörer. Men i båda fallen är det ett brott mot individens rätt att klä sig som hon själv vill. Det som är en privatsak för infödda måste också få vara en privatsak för invandrare så länge det inte kolliderar med kravet på egen försörjning.
Som man ropar får man svar. Människor måste mötas med respekt. Annars tappar människan tilltron till sig själv. Läraren Jane Elliotts numera klassiska försök från 1968 att dela in en grupp tioåringar efter ögonfärg (finns att se på Youtube) visar hur snabbt vi identifierar oss med karaktärer som förlorare eller vinnare. På förmiddagen förklarar Jane Elliott för sin klass att blåögda är smartare och på alla andra sätt överlägsna de brunögda. På eftermiddagen har det som från början och i samråd med barnen introducerades som ett experiment blivit sanning. Både hos dem som tror sig överlägsna och hos dem som tror sig underlägsna.
Fenomenet borde kunna överföras på integrationsdebatten. Såväl arbetsgivare som medborgare påverkas av att så sällan möta framgångsrika utomeuropeiska invandrare. Den som ser en kvinna med somaliska drag och sjal tänker sannolikt inte att hon är läkare eller statsvetare. Vissa utseenden, vissa hud- och hårfärger, vissa kläder har blivit synonymt med låg utbildning, lågavlönat arbete eller inget arbete alls.
Kanske är faran, som i Jane Elliotts experiment, dubbel. Kanske lär sig människor som visat initiativkraft att ta sig över halva jordklotet att de inte kan någonting, att det inte är någon idé att ens försöka. Kanske byter de ut en stolt kulturell identitet mot en som den lite sämre, lite dummare, brunögda.
Därför behöver vi sluta prata om islam, sjal eller annat som sorterar under privatliv och mer se till deltagande. Mer arbetskraftsinvandring kan vara ett sätt att bryta stigmatiseringen och öppna dörrar från båda hållen. Det är den viktigaste lärdomen från Kanada. "
DN 5/3 2011

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/som-man-ropar



WORK IN PROGRESS

I torsdags hade jag handledning kring projektet. Vi tittade på min bildkomposition och hur jag ska arbeta nu framöver. Min handledare tycker att jag måste grotta ner mig ordentligt i själva bildspråket och vad bilden ska kommunicera, att jag måste jobba mer med exempelvis skuggor och linjer, riktningar. Hon uttryckte att det kanske inte skulle framgå riktigt vad det var jag ville säga med mina bilder eftersom uttrycket just nu är ganska "vackert" och stilistiskt och bakgrunden/historien till bilderna är egentligen ganska mörk. Vi pratade även om hur jag ska jobba med offentliggörandet i maj. Att jag kan förstärka tavlornas budskap med andra installationer runt om kring. Hon betonade också vikten av att skissa, vilket är något som jag alltid haft svårt för. Jag ser en bild i mitt huvud och sedan kastar jag mig in i det i stort sätt, inte så mycket tid läggs på att fundera och testa mig fram.

Jag kan hålla med om att bilderna just nu är väldigt stilistiska  och nästan barnsliga men efter några dagars funderingar så har jag kommit fram till att det var det uttrycket jag från början såg framför mig hela tiden. Det enkla, avskalade, färg mot färg. Jag ville att dem skulle vara vackra men samtidigt berätta en ganska tragisk, gripande historia. Tanken fanns ju även från början att jag sedan kan förstärka budskapet på plats i lokalen med andra installationer. MEN tavlorna skulle vara precis så som dem nu börjar ta form.

Därför är jag just nu lite tveksam kring hur jag ska fortsätta. Men har bestämt mig för att jag ska fortsätta med dem tavlor jag har på gång och göra klart dem. Om jag sedan tar uttrycket ett steg längre på nästa tavla får vi se. Här nedan ser ni lite smakprov. Det har legat lite på is några dagar då jag jobbat ganska mycket på mitt andra arbete samt varit i skolan.

Kommande vecka får jag svar på vem som får lokalen på nygatan....









Den sista bilden ni ser här är målad av Rahman Ahmadi och är en av mina favoritmålningar. Det är precis det här uttrycket som jag är ute efter i mina bilder. Jag vill inte kommunicera "mörker" genom "mörker" utan genom färg. Är jag fel ute här?? Kom gärna med synpunkter!

lördag 26 februari 2011

Lite vind i seglen...

Från och med torsdagkväll börjar jag som cirkelledare för en liten grupp på Bilda i Linköping, och i och med detta har jag nu tillgång till en ugn så att jag kan slutföra mitt masterprojekt lättare. Bränningen är dock aningen begränsad till ca 1 gång i veckan. Men det ska nog gå bra. Jag bör hinna tillverka nog med mosaik för att få ihop till ett antal tavlor.

Har ännu inte kunnat slutföra den senaste tavlan på grund av att det blev en fördörjning på just den färgen jag ska ha i bakgrunden...ljusblå med vita prickar. Har dock påbörjat nästa lite grann och här nedan kommer ett smakprov på "work in progress" igen.






Fötterna ska vara vita för att höra ihop med föregående tavla med händerna, kanske att jag spetsar till tårna lite för att passa ihop med händernas stil, eller kanske ser det dumt ut. Ännu en cirkel skall göras bakom hela jordgloben. Den cirkeln har jag inte bestämt färg på än. Jordgloben kommer iallfalll vara blå/brons och grön. Solen bakom globen har heller ingen bestämd färg ännu men kommer nog att bli röd av något slag. Bakgrunden ljusblå med vita prickar. Eftersom den andra tavlan i denna serien ska ha röd fogmassa om jag lyckas hitta det, så måste även denna ha det och det kommer också passa den eftersom jag kommer använda liknade färger som sist. Hoppas nu bara att saker och ting klaffar med bränningar och så vidare. En keramiker kan aldrig vara riktigt lugn...

söndag 20 februari 2011

Stor flyktingvåg till Italien

Många människor drivs nu på flykt från Nordafrika på jakt efter ett bättre liv... men det som först väntar dem i Italien exempelvis verkar inte vara någon vacker syn eller ett värdigt liv. Det visar åter igen vilka hemska situationer en flykting kan kastas in i utan minsta möjlighet till påverkan. Du är helt i någon annans händer.


"I Tunisien har nu säkerhetsstyrkor satts in för att försöka sätta stopp för den ström av människor som de senaste dygnen via småbåtar flytt över Medelhavet mot Italien. Italien har deklarerat humanitär nödläge och kräver nu att EU håller ett krismöte angående en befarad flyktingvåg från Nordafrika.
Det är främst i små fiskebåtar som de tar sig till den lilla italienska ön Lampedusa, som ligger bara drygt 100 kilometer från Tunisiens kust. De senaste fem dagarna har omkring 5 000 flyktingar kommit till Lampedusa, och minst en båt har sjunkit på vägen, en olycka som krävde minst ett dödsoffer.
Inget tyder på att flyktingvågen är på väg att ebba ut, och i går förklarade Italiens regering att det är ett humanitärt nödläge i Lampedusa-området. Enligt borgmästaren där, Bernardino De Rubeis, har myndigheterna nu ingen kontroll över situationen, och enligt nyhetsbyrån AFP har den plötsliga flyktingströmmen har fått Italiens regering att begära akut hjälp från EU:s gränskontrollmyndighet Frontex.
Hos den ansvariga EU-kommissionären Cecilia Malmström säger en pressansvarig till Ekot att kommissionen fortfarande inte har fått någon formell förfrågan från Italien, men att kommissionen följer frågan timme för timme.
Maroni tillhör det främlingsfientliga partiet Lega Nord, och han har sagt att det kan finnas terrorister och kriminella bland de tusentals flyktingar som nu kommer till Italien. Flyktingarna har nu börjat flygas till läger på Sicilien och det italienska fastlandet, men fortfarande finns tusentals flyktingar kvar på Lampedusa, och många av dem har tvingats sova under bar himmel i hamnen.
På torsdag ska Tunisiens utrikesminister till Rom, och enligt inrikesminister Maroni kommer Italien då begära att få skicka italienska polisstyrkor till Tunisien för att där försöka stoppa vågen av flyktingar över Medelhavet.
Men på söndagskvällen fördömde den tunisiska regeringen allt tal om att Italien skickar polisstyrkor till Tunisien."


"Det är i ovanligt hårda ordalag som frivilligorganisationen Läkare utan Gränser (MSF) beskriver verkligheten för de många afrikaner som kommit till södra Italien för att söka ett bättre liv. Organisationen kallar gruppen med migranter för en ”osynlig och sårbar armé”.
Många är av dem saknar uppehållstillstånd och lever illegalt i landet. I flertalet fall har de tagit sig över Medelhavet i rangliga båtar med skoningslösa människosmugglare, och söker säsongsjobb som exempelvis fruktplockare eller byggnadsarbetare i regionen Kalabrien. De får uselt betalt: omkring 20 euro, runt 200 kronor, för en tolv timmars arbetsdag, enligt MSF.
De afrikanska migranterna lever under eländiga förhållanden, enligt MSF.
– De bor i förstörda hus, hangarer eller övergivna fabriker utan vare sig rinnande vatten eller elektricitet och värme. Ofta är de omgivna av sophögar som drar till sig råttor och vilda hundar, enligt Antonio Virglio som ansvarar för MSF-kontoret i Kalabrien.
Mest orolig är organisationen över den ”förfärande” bristen på elementär hygien där de afrikanska migranterna bor. Enligt MSF uppfylls inte ens FN:s minimistandard med en toalett per 20 personer.
I försök att förbättra hygienen delar organisationen ut sovsäckar och toalettartiklar till migranterna, samt uppmanar myndigheterna i Kalabrien att ordna toaletter, duschar och dricksvatten till afrikanerna. Den stora faran är att luftvägsinfektioner eller diarré-sjukdomar bryter ut i de ouppvärmda byggnaderna.
Italien är tillsammans med Spanien och Grekland de länder som är under hårdast tryck från illegala invandrare på jakt efter en bättre tillvaro i Europa. Grekland fick nyligen kritik för brutal och även olaglig behandling av migranter och asylsökande flyktingar.
Människorättsorganisationen Human Rights Watch hävdar i en rapport att grekiska kustbevakningen tvingat ut båtar med migranter från grekiska farvatten – främst människor från Irak. De ska även ha punkterat gummibåtar och förstört andra farkoster med migranter.
För asylsökande som lyckats ta sig in i landet har myndigheterna i många fall blockerat asylprocessen, och i norra Grekland samlar polisen rutinmässigt in asyl- sökande, misshandlar dem och skeppar tillbaka dem nattetid över floden Evros till Turkiet, enligt Human Rights Watch."

Källa: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/italien-far-hard-kritik-for-hanteringen-av-flyktingar_2229311.svd

lördag 19 februari 2011

Bara bakgrunden kvar...

Alla vita partier är nu klara. Ser ut som att bakgrunden kommer att bli blå. Har ännu inte fått tag i röd fogmassa så vi får se vilken färg det blir till slut.



fredag 18 februari 2011

Work in progress, och Nyföretagarcentrum!

Då har jag hunnit en bit in på kommande verk. Jag valde att inte ha spegelglas i mitten då det inte såg så bra ut och inte gav den effekt jag ville ha fram. Istället krossade jag några gamla glasljuslyktor och limmade fast alla skärvor i mitten av tavlan.

Detta är i övrigt ett enormt tidskrävande arbete då varje bit jag lägger måste passas in så pass mycket som det är möjligt. Formen på bitarna har slumpen fått avgöra när jag krossat plattorna mellan tidningspapper med hammare. Dem vita partierna ska vara klara i helgen, sedan är det dags att bränna nya plattor till bakgrunden.
Jag funderar på om denna tavla ska bli början på en serie om tre verk, i samma storlek. Har nämligen tre stycken spånplattor i samma form och en del mosaik över i samma färger.

Idag var jag och två tjejer till från klassen på ett student drivet seminarium (drivet av Sofie J och jag själv) på Nyföretagarcentrum i Linköping. Där fick vi en ordentlig genomgång av Margareta Paulsson kring allt som man behöver veta innan man drar igång ett företag. Affärsplan har jag redan börjat skriva på men fick nu en cd-skiva med en massa annat bra jag kan använda mig av, mallar med mera. En jättebra tillfälle att fråga om allt man funderat över senaste tiden. En nyttig erfarenhet helt enkelt. Dock måste jag erkänna att en del av det som gicks igenom idag har jag redan kontroll över då jag gått i dessa starta företag tankar ett tag nu.

Här nedan ser ni lite bilder av arbetsprocessen, går aningen långsammare just nu på grund av att storleken på bitarna är mindre just för handpartierna.








tisdag 15 februari 2011

"Oh my God...."

Här kommer nu ett litet avbrott i allt mosaikande. Har idag varit och tittat på en lokal för att ha ateljé samt butik i, på nygatan 42 i Linköping. Det var den mest perfekta lokal man kunde önska sig för JUST min verksamhet! Först ett lite mindre butiksrum med ett superfint romantiskt skyltfönster mot nygatan. I bakre delen av lokalen fanns ett stort rum med högt till tak och tre STORA fönster, toalett, spis, lite lagerutrymme eller konstorsdel. I övrigt så är lokalen jätte fräsch och modernt och ljust inredd, inga skavanker alls. I området finns dessutom gallerier och andra hantverksaffärer...

Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till... kan det bli sant? Kan jag få min atljé och min butik? Och det utan att bli helt ruinerad? Det verkar så om bara föreningen i huset väljer just MIG. Det var nämligen flera där som blev minst lika intresserade, mycket på grund av den resonabla hyran kan jag tänka mig. Tillträde 1 april.

Nu är det dags att något händer... jag behöver komma igång på riktigt och jag behöver en egen UGN!

Håll tummarna...

måndag 14 februari 2011

Ernst Billgren

Några verk av Ernst Billgren



Upptäckte att konstnären Ernst Billgren jobbat en hel del med mosaik. Kanske främst på skulpturer, och det är ju precis ett sådant inslag jag också har tänkt att göra bland alla dessa tvådimensionella verk. Jag har sedan tidigare ett par gipshänder/armar jag gjort som jag skall göra om för detta projekt.
Armarna skall kläs i mosaik och göras om till en riktig skulptur, färgen är jag inte helt klar över men ser dem framför mig i brons.
Man kan säga att den skulpturen kommer att höra ihop med kommande tavla där arbetet pågår just nu. Att splittras och komma ifrån sin familj eller sina vänner kan vara enormt smärtsamt, speciellt kring så traumatiska händelser som under ett krig och under en flykt (vilket tavlan skall gestalta). Därför vill jag förstärka denna känsla ytterligare med den här skulpturen.












lördag 12 februari 2011

Förtydligande...

Bildbevis på den nya tavlan... färgerna ser ut att bli brons, vit, grön och eventuellt ljusblå som bakgrund och den mittersta cirkeln tror jag att jag kommer använda spegelglas. Röd fogmassa.

Ett förtydligande kring mina tankar för motivet är tre händer som försöker sträcka sig efter varandra... men någonting drar dem åt ett annat håll, bort från varandra. Händerna kommer att bli vita för att framhäva dem extra mycket.

Just nu har jag ingen färdig mosaik kvar i rätt fäger så jag måste vänta några dagar på den vita mosaiken och ytterligare några dagar på den blå. Under tiden jag inte kan lägga mitt "pussel" så skissar jag på nästa motiv. Det ser ut att bli en gestaltning av den långa färden, från land till land, på väg mot målet.




Nu fungerar det att lägga kommentarer på bloggen!

Hej alla blogg följare!

Nu kan ni som vill kommentera mina inlägg.

fredag 11 februari 2011

Lite funderingar...

Nu när "Moské bland ruiner" är färdig så funderar jag på vad jag kunnat göra bättre och vad jag nu ska tänka på till nästa tavla som redan är påbörjad. Jag kan tycka att en större variation på mosaikbitarna i samma tavla vad det gäller storlek kan bidra till ett tydligare uttryck. Silluetten av moskén skulle blivit tydligare om bitarna på just det mörkblåa/turkosa partiet hade varit i mindre skala än vad dem redan är och i mindre skala än den något ljusare blå omgivningen. Det måste jag tänka på nu för att göra det hela mer intressant.

Jag funderar även på att jobba med röd fogmassa på kommande verk i brons, vit och en tredje ännu inte bestämd färg. Tror att det verkligen kan bli bra för att framhäva både bronsen och den vita färgen...

Just nu kan jag inte limma några bitar på plats då limmet tagit slut... väntar på mer lim. Olidligt nu när jag är mosaikberoende.

Den stora flyktingströmmen på 90-talet, P3 dokumentär

 

 Fick igår ett tips om en bra dokumentär!

"1989 revs Berlinmuren och med den föll det kommunistiska styret i Östeuropa.
Två år senare bröt inbördeskrigen på Balkan ut när republik efter republik i det forna Jugoslavien utropade självständighet."

"Dessa händelser drev människor på massflykt genom Europa. Inte sedan andra världskriget hade så många flyktingar drivits från hus och hem.
Sverige var ett av länderna som var deras mål.
Svensk flyktingpolitik var länge något som aldrig diskuterades. Den skötte sig i praktiken själv. Ofta behövde Sverige hjälp med arbetskraft, på 60 å 70-talet kom människor från Grekland, Jugoslavien och sen även från Finland.
Men i slutet på 80-talet kom flyktingarna inte till ett jobb. Dom kom från krig, från förföljelse.
1988 tog Sverige emot 19 000 flyktingar. 1989, när muren föll, kom över 30 000.
1992 slog flyktingmottagandet rekord när 84 000 människor sökte asyl i Sverige.
Överallt öppnade Invandrarverket nya flyktingförläggningar. I båtar, i tält, i järnvägsvagnar.
Och i en stugby utanför den lilla idyllen Figeholm.
I P3 Dokumentär: Den stora flyktingströmmen på 90-talet återvänder Anton Berg till byn Figeholm där han växte upp. Där bodde 900 innevånare. Helt plötsligt fick dom 500 nya grannar.
Hör hur integration från början var nästintill förbjudet och hur svensk flyktingpolitik förändrades under turbulensen på 90-talet med Ny Demokrati, Lasermannen, demonstrationer och brandattentat mot förläggningar.
Små händelser i små byar har fått stora konsekvenser."

Denna dokumentär beskriver på ett bra sätt hur oförberedda Sverige var på att ta emot så stora mängder flyktingar på en gång och vilka konsekvenser det fick för omgivningen och för flyktingarna själva. bara en sådan sak som att inte informationen gick fram ordentligt om att en flygövning över förläggningen i Figeholm skulle ta plats ledde till att många av människorna där fick återuppleva hemska och traumatiska upplevelser åter igen. Att en enligt mig ganska enkel sak kan göra så mycket skada känns så onödigt. Även om Sverige tog emot och placerade många flyktingar som kom i förläggningar och boenden som oftast höll ganska bra standard, enligt människorna själva, så kom problemen med missförstånden och olikheterna och okunnigheten. Vi var inte utbildade i hur dem människorna som skulle komma levde i sin kultur och i sin vardag. Tvättstugan är ett sådant exempel i denna dokumentär där mycket problem uppstod när helt plötsligt 500 människor skulle tvätta i samma tvättstuga trots att dem flesta kanske inte sett en tvättmaskin eller torktumlare förut. Personalen på förläggningarna undervisade ju så klart i hur maskinerna fungerade, men inte på det språk som människorna förstod!

När jag lyssnar på denna dokumentär så blir det lite klarare för mig hur det har blivit som det har blivit med segregerade förorter och så vidare. Eftersom jag inte var med när det väl hände då jag endast var några år gammal på 90-talet så har jag länge velat gå djupare för att förstå. Det blev helt enkelt fel från början. Det fanns så klart människor bland dessa flyktingar som klarade av att på egen hand komma in i samhället så gott det gick och skapa sig en framtid trots svåra motgångar. Men vad hände med dem andra, med dem barn som fick växa upp i ett land som aldrig sett en flykting förut?

Bra dokumentär, som säkert inte ger den helt sanna bilden av allt som pågick då eftersom det inte går att samla all information i en timme. Men... jag ser nu saker och ting lite klarare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2519&artikel=1523628


                                      

Moskémosaiken är färdig!

Nu är den äntligen klar, jag känner mig relativt nöjd dock önskar jag att jag valt en mörkare färg runtom kring de vita partierna, just för att dem ska bli mer framträdande. Nästa tavla är redan påbörjad.


                                                                             Efter




Före



Ny mosaik